Malin

Idag är det första advent. Tyvärr var jag inte i kyrkan imorse men för första gången på tre år har dagen varit mörker, levande ljus och det traditionella adventsfikandet med familjen. Och som jag njuter.

Jag minns första advent för två år sedan. Jag satt på världens största sandö utanför Australien med nio främlingar, två tält och en stor jeep i bikini och med bara ben. Ingen fika, inga ljus och ingen familj så långt ögat kunde nå. Det var en sorgens kväll men två av de nio främlingarna var svenskar och nedan ser ni Vanessas försök till en advensljusstake. Det gav oss ett gott skratt fast njaa, aldrig mer.

Såhär ska det ju vara. Te, lussekatter, julmusik och pepparkakor i mängder. Borta bra men hemma bäst. I alla fall i december.

Therese

Några bilder från London

Louise

Slutspurt på plugget, ikväll blir det jag, historia, engelska och naturkunskap Och två redbull.
Måste....Bli...Färdig....Med...Allt.....

Mikaela

Igår var jag och Mr. S lite lagom kulturella och gick på det sjunde blinget på Backateatern. Skön musik, grym dans, och snygga killar i en härlig blandning. Någonting riktigt bra att ägna sin fredagskväll åt. Mer teater, musik, och dans åt folket!

Malin

Louise, Linnea och jag var igår hemma hos dem. Vi åt chips, såg på idol och hade en slapp fredagkväll. Allt var mysigt och i sin ordning tills jag fick syn på en lapp på ytterdörrens insida. Vad är det här?

Mikaela och jag är så stökiga att någon hade kunnat byta ut våra rum mot soptippar och vi hade inte märkt någon skillnad. Therese är väl visserligen ganska ordningssam men inte som Louise. Louise är renligheten själv. Jag förstår inte lappen Louise, snälla förklara. Vad har du gjort för att reta upp din mamma så? Jag sätter in lite bilder från kvällen också, den bestod mest av mat och struntprat. Precis som vanligt och helt perfekt.

Mikaela

För ett tag sedan sa någon till mig att jag inte skulle gå runt och säga till folk att jag är svensk - du är ju inte det.

Jag förstod vad han menade. Ja, jag har brunt hår och, ja, min morfar är utländsk. Men någonstans ligger väl svenskhet ändå mer i värderingar och traditioner än i utseende?

Jag är "tredje generationens invandrare". Visste ni att det nästan bara är i sverige vi använder det utrrycket? Tredje generationens invandrare. Min morfar har bott i Sverige i mer än 50 år, och både min mamma och pappa är födda här. Varför kan inte jag få räknas som svensk när endast en person i hela min släkt är född utanför Sverige, sedan vallonerna kom till Sverige runt 1600-talet?

Jag är född och uppfostrad som vilken annan svensk som helst, men råkade ärva min morfars mörka pigment. Gör det mig mindre svensk är min blonda kompis, vars pappa kommer från Finland? Tydligen.

Therese

Ar i London for tillfallet. Aterkommer pa sondag.

Kan meddela att min jacka ar stulen men forovrigt ar jag hel och ren.

Malin

Nu sitter Mikaela, Louise och jag hemma hos Mickan. Tanken var en sista mysig pluggdag tillsammans innan vi väljer att vandra olika vägar här i livet. Jag ska bli psykolog, Mikaela journalist och Louise informatör. Vi ska plugga olika ämnen i olika städer och efter år av pluggkvällar skulle denna sista dag bli nostalgisk, trevlig och som sagt mysig.

Men är den det? Nej. Inte ett dugg. Mikaela och Louise bråkar så fort de får en chans och jag vill mest sova. Kom igen tjejer. Sluta tönta er, NK A-prov på måndag.

På den gamla goda tiden när de var vänner.

Louise

Jag älskar filmkvällar, och de senaste två månaderna har jag gjort det lite till min grej att, en gång i veckan, ha filmkväll med gamla vänner. Något som jag också har gjort lite till min grej är att glömma saker hemma hos mina vänner. Det började hos Alex, där jag glömde en (läs: min systers) halsduk. Under min sjöviks (ja, sjövik!) film-tid lyckades jag med konsten att få med mig alla saker hem, inget glömt där (väldigt bra då sjövik kanske inte är ett ställe jag skulle vilja besöka igen). Efter sjövik var det 5 filmkvällar i Floda, ni har väl alla läst om tröj-historien, så ingen mening med att ta upp det igen. Igår var jag på filmkväll igen; Tollered.

För 10 minuter sedan kom jag på det; Min halsduk!!!! Jag går igenom hela prosiduren; skriket: Aaaaaaaaaaah!!!, följt av förvirring; "Eller tog jag med den, Ja? Nej? Hade jag verkligen en halsduk?" Genomsökning utav; rummet, huset, under sängen, i sängen. Och sist; konstaterande; HELVETE!

Denna gången skall jag inte skicka ett sms, inte heller skall jag ringa. Nej, jag ska hoppas, hppas på att J. läser bloggen. Så J., Om du läser:

Glömmde jag min halsduk? Isåfall hör av dig, skicka iväg ett sms, ring eller skriv här på bloggen.

Jag kan inte förklara varför jag glömmer hela tiden, det är inte för att jag vet att vi då kan ses igen, det är ju mina vänner jag glömmer det hos, jag skyller på total kronisk förvirring!

Malin

Allt är plötsligt lungt. Jag är lugn, livet är lungt. Och det gör mig stressad. Efter att varit uppe i varv dygnet runt sedan september är skolan slut. Färdig. Done. Finito. Jag skulle skriva det även på tyska om det inte lät så himla fånigt men ni förstår, jag är klar.

Och innan höstens stress drog igång hade jag ytterligare fem stressiga år. Fem år av otrevligheter, lögner, skrik, lögner, bråk, lögner, gråt och ännu fler lögner. Men det skedet i mitt liv är också slut och först nu har allt stannat upp. Blivit tyst för första gången sedan jag var 16 år.

Jag trodde det skulle vara en frihetskänsla utan dess like men det enda jag egentligen fått är en massa tid. Och en massa press att utnyttja tiden. Det känns mer okej att sitta och se på film hela dagarna utomlands än att göra det här i Sverige och genast kommer rastlösheten krypandes. Jag måste göra någonting. Måste vara ambitiös, måste ha planer, måste drömma, måste boka biljetter någonstans, måste vara på väg någonstans.

Och jag ska. Men först passa på att njuta av mitt nya, lugna liv. Och efter månader av slit och år av lögner låta det enda som betyder något vara vem jag tycker om bäst. Nathan, Seth eller Jess?

Bara för att jag kan. Och svaret är Jess. Alltid.

Louise

Om några dagar träder vi in i december månad, i och med det kommer högtiderna stå inför dörren. Jag har alltid älskat Jul och nyår, men i år har jag bestämmt mig för att nyår är överskattat. Vad är det för speciellt med nyår? Nyårlöften som faller i glömska en vecka in i Januari månad? Nyårmiddagen eller nyårsfesten som skulle vara den samma vilken annan dag under året som hellst? Nej, nyåret är överskattat och i år har jag försökt få med mig Mikaela i min bojkottning utav firandet av det nya året.

Vi gjorde en lista på alternativ som vi kan ägna oss åt, listan såg ut på följande sätt:

* Filmkväll, plugg, pizza (vi har ägnat i stort sett varje dag åt detta, det har kommit att bli så naturligt för oss..)
*Lära oss världens alla flaggor
*Måla om Mikaelas rum
*Vi+Vodka i Louise hus
*Dra till Dublin (om vi kan finna en sponsor)
*Stalka Malin till Skottland (Jepp, Malin sviker oss)
*Ringa alla gamla ragg och vara riktigt elaka och ärliga

Ja, så är listan för tillfället, finns det mer förslag? Själva funderar vi på att kombinera alt. "Vi+Vodka" med "Ringa alla gamla ragg...."
Så gamla ragg till oss kan ju vara observanta under nyår, får ni ett samtal med riktigt, riktigt elaka kommentarer från en superfull Mikaela/Louise vet ni varför; det var så vi valde att fira nyår, okej fan, ett hederligt nyårsfirande kanske inte är helt fel när jag tänker efter...

Nyår 07/08

Nyår 08/09?

Louise

För snart sex månader sedan kom jag hem från Barcelona. Efter att ha spenderat sju månader fyllda med sol och bad hela dagarna var jag superbrun, och min hud, den skulle bäst beskrivas som perfekt!

När jag, den första Juli satte min fot på Säve flygplats som en av de brunaste resenärerna ingick jag och min hud i ett avtal. Jag lovade att aldrig mer smeta in ansiktet i tre lager brunkräm och fem lager puder. Om min hud i sin tur kunde hålla sig lika underbar som den var just då.

Vår överrenskommelse höll sig i cirka en månad sedan var mitt ansikte fyllt med röda små prickar, i och med sveket började jag smörja in ansiktet med diverse täck-prudukter. En hud-läkare konstaterade att min hud hade sagt ifrån i samband med kilmatförändringen, jag fick krämer och tillslut huden under kontroll...

Men, idag är jag där igen, jag kommer på mig själv med att använda både brunkräm och puder på morgonen, något jag svor över att jag A L D R I G skulle göra till vardags igen. Idag var det dags att köpa nytt puder, med tanke på min ekonomi bestämmde jag mig för att fortsätta med lager på lager sminkningen, köpa någon billig skitprodukt och med det bryta pakten med min hud. Fast när jag stod i affären ångrade jag mig....

Jag skall ge oss en chans till, jag och min hud Måste komma överrens, det gick ju så bra för sex månader sedan. Jag tog mitt mineral puder, lättade (kanske lite för mycket) på plånboken och tänkte tillbaka på mitt under till hud som jag en gång hade. Detta är sista chansen, om inte min hud håller sin del utav avtalet måste jag helt enekelt ta till andra metoder.

Atlernativ ett: Tillbaka till det mycket osmickrande och brutala brunkärm-puder sminkningen, eller;
Alternativ två: Skaffa mig utbildning och jobb i ett varmt land där jag och min hud kan leva i total harmoni....

Vi får se hur det blir...

Folk, passa på; ett kort på mig utan smink.

(p.s ser ni den gula skylten i bakgrunden?

det finns en mycket rolig historia till varför

vi hade den i vår lägenhet d.s)

Mikaela

Varför tänkte jag inte på det?
Jag är så arg på mig själv. Så trött på mig själv.

Louise & Mikaela

Idag blev det pyssel, äventyr och en dödsfärd. Ni kanske undrar varför Malin inte var med?

Anledning: Malin är den mest opyssliga personen som vandrat på vår jord. Vi var säkra på att det skulle sluta i katastrof om hon var inbjuden. Malin kan inte ens göra en power piont presentation i neutrala och behagliga färger.

Anlednignen till pysslet var attt vi skulle ge Malin en liten present i form av två brev, ja för att hon är en sån bra människa. Färden började i Mikaelas brors (Andreas) bil och igenisade fönsterrutor. Vi kunde inte se ut och medan Andreas körde bilen så bra han kunde utan sikt och Mikaela fick hålla koll på vägkanten satt Jag (Louise) mest och blundade.

Väl framme vid Malins hus sprang vi fram till brevlådan, knäppte av ett kort och rusade fnissande därifrån. Väl i bilen fick vi Andreas till att ringa (Ja, med hemligt nummer) till Malin och viska fram "titta i brevlådan....."

Dagen i bilder....

Malin

Alldeles nyss ringde min mobil. Privat nummer. Jag svarade och förväntade min någon som ville sälja telefoner, dammsugare eller kanske fråga frågor om mina shoppingvanor. Men icke.

Det var en mansröst. "Gå ut och kolla din brevlåda" väste han och då jag förväntade mig ett kuvert mjältbranspulver eller kanske en brevbomb blev jag positivt överaskad.

Och okej, breven innehöll mest "Du är grym som klarat höja sig i så många ämnen men jag är mycket, mycket bättre. Ps. Ditt span har ett fånigt efternamn" och liknande saker. Men ändå, tack Mickis och Louise. Jag har världens knasigaste och bästa vänner.

Therese

I somras gick jag på en intensivkurs i Falkenberg, målet var att ta ett körkort. Det gick väl sisådär. Jag sitter inte direkt här och nu med ett körkort i handen. Jag och min far har motvilligt satt oss i bilen tillsammans ett antal gånger i ett tappert försök att komma några tröga steg närmare ett körkort. Vi har rykt ihop i bilen en gång för mycket och i förra veckan bestämde jag mig för att nog är nog och bokade en lektion, idag hade jag min första. Vilket lugn, vilket tålamod denna arma människa hade. Jag blev så glad över min lärare och kanske, kanske kan även jag någon gång också ta ett körkort…

Malin

Jag har inga ord. Inte några alls. Jag sov inte i söndagsnatt utan satt uppe och pluggade för att kunna åka och lämna in mina sista arbeten på måndagsmorgonen. Hör ni det? Så nej, jäkla skitföretag, lämna mig ifred.

Louise

Om 30 minuter börjar Nya Beverly Hills 90210. Alltså, jag är en extrem nörd när jag var liten ville jag vara som Brenda i Beverly Hills och jag tyckte att Steven var den tuffaste killen världen hade skådat.
Idag har "Nya Bevvan" premiär. Jag vet inte, jag är skeptisk, jag förknippar Beverly Hills med höga jeans, mycket smink och sådär töntigt som det bara kan bli i en amerikans såpa från 90-talet. Varför förändra ett vinnande konsept liksom?!

Egentligen kanske det är för att jag känner mig gammal. För mig kommer Beverly Hills förknippas med 90-talet, snygga Steven och höga jeans. För dagens ungdomar kommer det heta Bevvan utspela sig 2008 och vara hur hippt som hellst...



orginalet




2000-talets version

Malin

Ända sedan jag postade den där fåniga A1-videon kan jag inte låta bli att klicka mig in hit och titta på den om och om igen. I allra största hemlighet förstås. Tycka Paul är det finaste jag sett och skratta lite när de fånigt kastar fotbollen till varandra i vattnet. Dock inte på ett vad-töntigt-sätt utan på att på ett vad-jag-blir-glad-och-varm-i-hjärtat-sätt. Vad är det som händer med mig?

Mikaela

Gårdagen gick i de gamla förälskelsernas tema. Vi – Jag, Louise, Linnea (aka Miss M), och Malin – gick på min ex-pojkväns spelning igår. På vägen dit mötte vi Malins ex, och under kvällens gång utvecklades även Louise man från span till ex-span. De gamla förälskelsernas kväll, helt enkelt.

Vi började hemma hos Malin, som firade att hon klarat höja sig i 8 kurser på extremt kort tid och nu äntligen var klar. Hon bjöd på lyxig tre rätters middag med hummer som varmrätt. Om jag ska tala för mig själv vill jag påstå att resten kvällen var bra, men konstig. Konstig och förvirrande.

Therese

Det var ett evigt tjat om mina klipp! Här kommer en ny fantastiskt låt med Fleet Foxes. Jag inbillar mig att någon där ute har samma magnifika smak som jag har. Titta, lyssna, njut.

Malin

Therese lägger ganska ofta upp klipp från you tube här på bloggen. Jag brukar klicka på play, titta, försöka förstå, inse att jag inte kan se det speciella i det och sedan stänga av. Förlåt Therese, men så är det. Jag är inte konstnärlig och estetiskt alls, jag kan inte ens se skillnad på en suddig och en skarp bild. Sådan är jag.

Mikaela och jag bestämde därför idag att vi också vill vara med och bidra med klipp här på bloggen. Idag är det min tur och imorgon är det hennes. Vad jag skulle lägga upp var självklart. Det blir ett A1-klipp.

Jag har nämligen varit en pojkbandsnörd utan dess like. Konserter utomlands, importerade videoband, tapetserade väggar och tak, väntan utanför arenor, utanför hotel. You name it, jag har gjort det. Och inte med vilket band som helst utan med A1; det kanske töntigaste, fånigaste av dem alla. Jag pratade om dem så mycket att jag fortfarande får kommentarer om det och en lärare jag inte träffat på fem år mailade i somras och frågade om jag fortfarande är lika galen i A1. Jag kunde deras skostorlekar, vad deras föräldrar jobbade med samt varenda ord de någonsin sagt i intervjuer. Då är det illa.

Låten har aldrig varit min favorit. Men det var det här jag föll för, det här jag tänkte på 24 timmar om dagen. Sju dagar i veckan. I fyra år. Döm mig inte. Alla är tillåtna ett misstag.

Malin

Jag inspirerades verkligen av Therese inlägg här under. Att känna vardagslunk och inte kunna bryta sig ur den är en jobbig, tråkig, ångestfylld känsla. Det är dags att göra någonting åt det. Och det behöver inte vara mycket; bara någonting som gör att dagen känns lite, lite roligare än gårdagen.

Så nu blir det varm choklad med vispgrädde, clementiner i mängder och Winnerbäck på högsta volym. Klichéigt? Ohja, men det ligger ju snö på marken för tusan.

Therese

Det är så fruktansvärt lätt att glida in i ett livets lunk. Man borde förgylla vardagen lite extra och låta helgerna glänsa, de får inte ta över veckorna men man borde ändå låta helgerna vara strösslet.
Igår kände jag hur livets lunk börjat ta ett strypgrepp om min hals. Jag kom hem och orkade ingenting. Jag såg hur en månadstvätt låg som ett högt berg på bordet, kunde nästan skymta lite snö längst upp på toppen… Jag gick med en enformig hållning ut i köket med varor jag köpt i en påse i handen. Kontot är inte fett för tillfället, det blev skinka, bröd och toalettpappet. Jag släppte påsen så att den långsamt föll mot golvet, den ligger där än. Jag bredde två mackor, kokade en kopp tee och satte mig sedan under en filt i soffan. Då och då kastade jag en blick på berget. Den utsöndrade ett gift som gav mig en känsla av grå vardag och dåligt samvete för strumpor som skall paras ihop och kläder som skall vikas. Tvätten vann och jag satt på golvet och sorterade och vek, utan entusiasm och hjärta. Mina lakan rafsade jag ihop i bollar och de ligger på bordet än, istället för en hög är det små bollar i en hög.

… Vet ni vad? Snart är det helg igen. Vardagens strypgrepp kommer lätta, jag kommer återigen andas och strössel kommer falla över mig igen!

Mikaela

Min lillebror har fått erbjudande om ett jobb i fjällen. Han älskar snö. Han älskar snowboard. Han kommer aldrig komma tillbaka igen!

Jag måste hindra dethär, genast. Jag tänker ringa alla fjällenelektriker som finns och sprida onda rykten om honom. Malin och Louise, jag behöver ert stöd. Jag fixar en lista så ringer vi en tredjedel var, ikväll. Okej? Kom på onda rykten - var fantasifulla! Jag tänker psyksjuk, barnmisshandel, drogmissbrukare..

Malin

"Som du kanske redan sett, första snön kom i natt.
Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten."
-Winnerbäck

Första snön idag.

Den var vit och allt kändes barndom.

Magiskt var ordet.

Malin

Ikväll opponerade jag på Louise arbete i Svenska C. Vi var lite oroliga för att opponeringen skulle förstöra vår vänskap. Louise är nämligen en sådan känslomänniska att man inte riktigt vet hur hon kommer reagera när hon får ta emot kritik, även om den är konstruktiv. Kortet nedan togs fem minuter efter opponeringen.

Mikaela

Dehär veckorna går i nostalgins tecken för mig. Först hittade jag gamla bilder som jag la upp på bloggen, sedan träffade jag Malin och vår gamla vän Sofia P och kollade på filmer från lagstadiet igår. Och här kommer nu bilder från min, Malins, Sofias, och Louises gymnasieklass när vi var på olika klassresor. Sofia skickade dem till mig idag. Skoj!


kolla in mina tänder!


Malin, jag, och Louise.


Louise min är fin.


Malin och Louise. Se så små de är!


Sofia, Louise, och Malin.

Therese

Malin

Efter ganska många månader av oroliga, ledsna, nattliga samtal för ett par år sedan är jag väldigt känslig för ljud när jag sover. Vibrerar en telefon på första våningen eller så mycket som piper det till i köket sätter jag mig käpprätt och klarvaket upp i sängen. Beredd att trösta, beredd att lyssna, beredd att åka hemifrån och göra allt bra igen. De samtalen kommer inte längre men telefoner har fortfarande samma effekt på mig.

Gissa då hur käpprätt jag satte mig upp när hemtelefonen ringde högt och tydligt precis bredvid mitt öra i natt, eller i morse beroende på hur man räknar. "Hej det är Malin" svarade jag automatiskt. Sedan tystnad. Och andetag. "Hallå?" försökte jag. Fler andetag. "Hallåååå?". Andetag, andetag, andetag. Klick.

Finns det något läskigare än anonyma andetag i hemtelefonen kvart i sju på morgonen? Jag är världens mest mörkrädda, paronida människa och lyckades på bara en minut fantisera ihop fyra olika historier om vem det kunde ha varit och vilka hemskheter som nu kommer hända. Sedan låg jag i fosterställning under täcket ett tag, det botar det mesta.

Uppe. Skola. Louise, ska du med?

Mikaela

Tidigare har jag, då mina lektioner nästan alltid börjar efter lunch, haft en tendens att sova sent. Inte jättesent, men lite. Nu de senaste dagarna har detta mönster brutits, brutalt. Det är ingenting jag själv tagit tag i. Utan det är helt och hållet min väns förtjänst. Han glömde sin mobiltelefon här.

Varje morgon runt 8 börjar Kanye West rappa om brudar osv. Låten är helt okej - fast inte klockan 8 på morgonen, när jag inte kunnat sova kvällen innan.

Vännen min är dessutom helt oanträffbar. Jag klagar inte, jag är likadan. Men, va fasiken, kom hit och hämta dig telefon!!

Malin

Min syster är hopplös. Hopplös I tell you. Eller jag vet inte, egentligen är hon perfekt på alla sätt och vis MEN hon är alldeles för lite intresserad av mig och vad jag gör. Inte ens när jag varit i Australien och hon inte sett mig på fyra månader orkar hon läsa min resdagbok. "Tror du inte jag har viktigare saker för mig?" snäser hon när jag frågar snällt.

Och vill hon inte veta vad jag gör när jag är 20 000 mil härifrån finns det inte en chans att hon vill veta vad jag gör när vi träffas varje dag. Hon har därför bestämt sig för att rata bloggen, att inte gå in på den någonsin. Jag var tvungen att göra något åt det. Så förra veckan lovade jag och hämta henne från en fest på villkoret att hon varje dag den här veckan gick in på bloggen. När jag i måndags frågade om hon varit inne på bloggen svarade hon ja med ett stort och självsäkert leende. När jag sedan frågande henne vad som stod slocknade leendet direkt. Hon ljög.

Det blev dags att ta i med hårdhandskarna. Varje dag hon kommer hem den här veckan ska hon få återberätta vad som stod i bloggen, någonting som var nytt för dagen. Så rapportera om det här nu Frida. Gör det.

Jag och syster-yster.

Therese

Har inget att skriva, är totalt urgröpt på ideér och allt vad det innebär.

Vad säger ni? Ska vi åka på semester och få ny insperation?

-Betalning klar, om exakt en vecka far jag till London.

Oooh yes I will.