Det är så fruktansvärt lätt att glida in i ett livets lunk. Man borde förgylla vardagen lite extra och låta helgerna glänsa, de får inte ta över veckorna men man borde ändå låta helgerna vara strösslet.
Igår kände jag hur livets lunk börjat ta ett strypgrepp om min hals. Jag kom hem och orkade ingenting. Jag såg hur en månadstvätt låg som ett högt berg på bordet, kunde nästan skymta lite snö längst upp på toppen… Jag gick med en enformig hållning ut i köket med varor jag köpt i en påse i handen. Kontot är inte fett för tillfället, det blev skinka, bröd och toalettpappet. Jag släppte påsen så att den långsamt föll mot golvet, den ligger där än. Jag bredde två mackor, kokade en kopp tee och satte mig sedan under en filt i soffan. Då och då kastade jag en blick på berget. Den utsöndrade ett gift som gav mig en känsla av grå vardag och dåligt samvete för strumpor som skall paras ihop och kläder som skall vikas. Tvätten vann och jag satt på golvet och sorterade och vek, utan entusiasm och hjärta. Mina lakan rafsade jag ihop i bollar och de ligger på bordet än, istället för en hög är det små bollar i en hög.
… Vet ni vad? Snart är det helg igen. Vardagens strypgrepp kommer lätta, jag kommer återigen andas och strössel kommer falla över mig igen!
Jag ska förgylla din helg med min glans och galans. Lovar!
SvaraRadera