Louise

Snart lämnar jag sommarparadiset, byter ut klippor mot kontorsstolar, havsutsikten mot en dator.

Snart säger jag hejdå till stillheten. Säger hejdå för att ta ansvar och agera vuxet, säger hejdå för att börja arbeta, som sig bör.

Tack för alla möten, tack för de alldeles för få sommarnätterna med för mycket vin, tack för kärleken och vänskapen, tack för att ni är ni. Tack för denna sommaren. Om ett år får vi mer tid tillsammans.

Malin

MalinHammarberg pa resdagboken.se. Jag vet inte, jag tycker om att ha mina resor samlade och vågar inte ta upp dyrbar glapplats med mitt altande om fantastiska fjordar. Men fantastiska ar de ska ni veta, verkligen.

Jag har alltså anlant till Norge. Men nar jag loggade in på glapp har det inte hant någonting sedan jag, for vad som kanns som en evighet sedan, tog farval av Lerum. Kom igen glappare, jag bor mitt ute i ingenstans och behover er. Skriv underhållande, bittra och forvirrade texter om livet. Det gor ni bra.

Malin

I natt sover jag min sista natt i Lerum. För gott. Och det känns ungefär lika dramatiskt som det låter. Plötsligt förstår jag varför nostalgi var något man kunde bli diagnostiserad med förr i tiden.

Huset, området, kommunen. Efter 18 år fulla av minnen har jag lite svårt att släppa taget. Det var ju här vi lekte röda och vita rosen, pantgömme och kvällsbadade ihop samt här jag lärde mig att smutsiga och barfota 11-åriga fötter är något av det lyckligaste som finns. Det var här Johanna och jag spenderade alldeles för mycket tid i hästhagen och här vi sprang det fortaste vi kunde med stängda ögon ner för branta backar i skogen utan att ramla, så väl kände vi till den. Här har jag börjat skolan, konfirmerats, tagit studenten. Och det var här pojkvän ett och jag hyrde tusen filmer och missbrukade tomater ihop samt här jag och pojkvän två höll handen med filten emellan första gången. För då gills det inte.

Här har jag varit som gladast och som ledsnast, som tryggast och som räddast, som bäst och som sämst. Här har jag älskat och hatat. Det är märkligt hur något som varit så viktigt så länge nu kommer höra till det förgångna.

Då mamma är en Hammarbergare ut i fingerspetsarna har hon dock sålt huset utan att ha hittat något nytt så vart vi hamnar är ännu inte bestämt. Till en början såg det ut att bli Malmö men planerna ändrades och det känns bra. Malmö är lite för nära Lund och det är skönt att komma bort när man kommer hem. Det lät ju lite krypiskt men ni förstår säkert.

Hur som helst. Farväl Lerum. Och tack, det har varit en fin tid.

Malin

Förra sommaren umgicks vi nästan varje dag. Vi var arbetslösa och fattiga men drack vin, pratade och lyssnade på Tomas Ledin jämt och ständigt. Ibland på altaner, ibland vid sjöar runt brasor, ibland i stugor i skogen. Det var fint, jag var så himla glad och hade en energi jag inte känt sedan pantgömmetiden.

Ett år har gått sedan dess och trots att jag älskar Lund märker jag hur livet ändras när det nu åter är sommar och jag träffar dig igen. Plötsligt vill jag träffa folk jämt och ständigt, hitta på saker och vara uppe hela nätterna. Jag vill somna på golv och åka tåg hem i gårdagens kläder. Energin är alltså tillbaka, det är tack vare dig och en av alla anledningar till att du är så himla, himla bra.

Mikaela

Stan är full av Metal Town-folk och tyska turister, på TV gifter sig Viktoria och utanför skiner solen. Och här sitter jag, ensam. Uttråkad. Vad, vad, vad ska jag hitta på?

Mikaela

Vilket äventyr! Fiskmåsar med fågelungar attackerar, korpar är enorma, grodyngel ofarliga och skelett vanliga. Jag är precis hemkommen från kanothajt. Till skillnad från Louise är detta inte någonting jag ofta ägnar mig åt. Bara att jag och min storstadspojkvän överlevde är för mig ett under. När vi hittade ett skelett i skogen tog vi tusen foton. Jag skickade ett till Louise. "Mikaela, sånt hittar man ALLTID. Sluta vara ett sånt asfaltsbarn!" var hennes svar. Tja, för oss var det stort. Men ja, jag överlevde. Och jag har badat, solat, grillat, druckit vin, använt triangakök, borstat tänderna i det fria och bara slappat.

Louise

"Haven't you learned anything, not even with the approach of death?
Stop thinking all the time that you're in the way, that you're bothering the person next to you. If people don't like it, they can complain.
And if they don't have the courage to complain that's their problem."

- Paulo Coelho

Note to self: Ska skrivas ner på lapp och alltid bäras med!

Louise

Bara för att jag för två sekunder höll på att trilla dit.
Bara för att ta reda på varför det slår dubbla slag.
Bara för att jag är bättre nu.
Bara för att jag tog mig samman och insåg att jag gått vidare.

"Would you tell me, please, which way i ought to go from here?" Alice remarked.

"That depends a good deal on where you want to get to" said the Cat.

"I don't much care where as long as I get somewhere" said Alice.

"Then it doesn't matter which way you go. As long as you walk long enough" said the Cat

Mikaela

Att lämna Norrland har inte varit smärtsamt alls. Inte det minsta. Och jag som alltid brukar bli sentimental vid uppbrott. Nej, att komma hem och ha riktigt sommarlov med jordgubbar, hav, sol och böcker har varit underbart. Oemotståndligt. Det är nästan så att jag glömmer varför jag stack härifrån.

Malin

Först tog jag tåget till stan. Sedan satte jag mig på en buss och åkte åtta timmar norrut, till Borlänge. I Borlänge blev jag hämtad med bil och körd ut i skogen. Väl i skogen möttes jag av det här:


Det kändes lite hopplöst på något vis, att jag inte kommit längre än så.

Nu blir det Göteborg-Lund-Köpenhamn-Lübeck-Ascheberg-Hornsmülen. Fint så.

Malin

"Det är det finaste göra-slut-sms som jag har fått. Jag har haft en väldigt fin tid med dig som min exklusiva, inget önskar jag mig mer än våran vänskap."

Jag önskar att alla relationer var lika självklara och lätta som min och hans. Och trots att det planerade uppbrottet den sjunde juni kom och gick sätter jag mig imorgon på en buss och åker åtta timmar norrut. När jag går av kommer han stå där. Och vi kommer kramas och fnissa och putta på varandra för det är det vi gör. Eller jag gör men han puttar tillbaka. Sedan kommer vi sätta oss i hans bil vars färg jag inte minns men som får körförbud imorgon om den inte går igenom besiktningen idag och vi kommer åka hem till honom. På väg dit kommer han peka på ängar och kor och på gamla minnen och han kommer berätta om en plats där han spenderat 22 år av sitt liv men som jag aldrig har sett trots att vi känt varandra i nio månader.

Och det bästa av allt är att jag kommer kunna njuta av varje minut och somna lugn och glad. För jag vet vem han är, vem jag är när jag är med honom och att våran vänskap gör att det inte finns någonting att bråka om. Tingsek sammanfattar det bra.

Malin

Det stavas sommarlov och ser ut ungefär så här.

Malin

"Oftast kan man inte ändra på det som redan skett."
- Britta Liljegren.

När hela Lund ligger på gräsmattor i bikini sitter psykologstudenterna instängda i mörka rum och skriver hemtentor för glatta livet. Tur att vår litteratur är underhållande i alla fall, annars vet jag inte hur det hade gått. 35 timmar till sommarlov.

Louise

Snart är jag där, ett halft arbetspass, en kick out och en slutrapport bort...

"när sommaren kommer kanske vindarna blåser igen
och likgitligheten och stilltjen som plågar oss än
försvinner en kväll och vinet får ny smak igen
när sommaren kommer bättre dar, min vän.
ska du grunda en plats i hjärtat, ett minnesmärke
för allt som har hänt eller dricker vi ur
och känner att vinden har vänt."


Med sommaren kommer bättre dar, min vän.

Mikaela

Idag har det inte varit helt fel att vara journaliststudent i Sundsvall, precis. Det har varit rätt gött, faktiskt. Och trots att det ska bli underbart att åka sönderut och slippa b-rapporter och korrläsningar så kommer jag sakna mina knäppa journalistkompisar, min lilla lägenhet och resten som hör norrlandslivet till.Johanna: "Gu va knäppa dina ben ser ut, de sticker liksom åt varsitt håll och är helt knäppa! Jag måste ta ett till kort på det!"