Malin

När man först träffar dem verkar de vara nästan som vilka killar som helst. Goa förstås. Trevliga, smarta, fina och allt det där. MEN. Sätter man dem alla i ett rum (läs vårt vardagsrum) en söndag, kopplar ihop två enorma TV-apparater samt tillhörande Xbox med varandra och stoppar i Halo eller Cod. Ja, det är först då deras rätta jag kommer fram, först då man får se vilka de verkligen är.

Pär, Sven, Christian, John, Christoffer, Rikard, Rasmus, Gustaf och Mikael. Se det här som en liten hyllning. Livet vore inte detsamma utan er.

Mikaela

Gissa vem som ska få glasögon?

Louise

Vi leker PR-byrå nu. Under två veckor ska kreativiteten flöda, papper skrivas och krislösande koncept ska säljas in. Samtidigt som ens mindre kreativa jobb ska skötas, träning ska avklaras, små boxar ska städas och praktikplatser ska sökas.

Men under helgen förtränger vi det med god mat, vin och dans. Lagom till söndagens huvudvärk smyger våra måsten sig på igen.

Malin

Vad? Dagens sms

Vem? Felicia

När? Så tidigt att det fortfarande var mörkt.

"Malin, här är ditt wake-up call. Nämn en frukt på varje bokstav i alfabetet. Från A-Ö. Jag förhör dig om en kvart. X"

Metoderna vi använder oss av för att få upp varandra ur sängen på morgonen är många och effektiva.

Mikaela

Jag skriver praktikbrev. Jag har ingen erfarenhet av att jobba journalistiskt, ingen cool utbildning och ingen inspiration till att skriva någonting bra. Mina brev är kassa och jag känner mig körd. Fan, hoppas det bara är jag som nojar. Jaja, annars ses vi i Göteborg nästa termin. Trösta mig bra i så fall.

Mikaela

Oh your heart is always full of love babe
And you gave me lots of love today babe
Will you also keep the world in mind
Tell me what you did for all mankind
To give the world some love today babe

Everybody in this world has to do a whole lot more
Then love the one they spend a lifetime looking for
You just can't keep your love in a cozy little shell
Got to love the one you know and a whole darn world as well

Malin

Okej. Tänk er. Utanför fönstret är det mörkt och man ser bara konturerna av det skotska höglandets fantastiska kullar och berg när vi svischar förbi. Ur högtalarna strömmar Biffy Clyros Bubbles och på frusna fötter har både Felicia och jag enorma gråa strumpor. Bilen, som är fullproppad med mat och alldeles för många burkar cider för bara fyra timmar, är världens minsta men människorna världens bästa så det gör ingenting.

Road tripen mellan Glasgow och Nairn i norr hade kunnat pågå några dygn utan att det hade gjort ett enda dugg. Och Skottland, du var lika bra som vanligt. Vi ses snart igen.

Mikaela

Jag är jättenöjd, jag har precis fixat igoogle så att jag kan se alla de senaste nyheterna, ur de tidningar jag valt ut, där. För ett år sedan skulle jag aldrig brytt mig. Men nu har jag fixat och trixat för att göra sidan så bra som möjligt. Och som sagt, nu är jag jättenöjd.

Jag fastnar, sakta men säkert, i journalistnörd-träsket.

Fler saker som antyder att jag är en journalistnörd:

1. Jag går förbi en löpsedel och tänker "värdelös rubbe!" istället för "Oj!Rasar idolerna mot Minnah?".
2. Jag hör om någonting hemskt och säger snabbt "det här är en riktig grej!" istället för "vad fruktansvärt!"
3. Jag släger mig med ord som case, gräv, mellis och hurunge. Och antar att alla fattar vad jag pratar om.

Vad har hänt? För ett år sedan var journalistyrket så, så, långt borta. Nu känns det ganska nära och helt okej faktiskt.

Malin

Min nyckelring är en blå fyrkant under ett vitt kryss, på min vägg hänger ett kort föreställande en stenvägg med en gammal trött skylt på och ikväll, precis som alla andra kvällar, varvar vi Glasvegas med Biffy Clyro. Underbara, underbara Skottland. Jag verkar aldrig tröttna och imorgon bär det av igen. För sjätte gången på mindre än två år.

Pubhänga. Ge svensk lax till skottska föräldrar. Spana efter Loch Ness. Dricka Buckfast. Inflyttningsfesta. Lensa Primark. Whiskey-vägra. Åka betydligt mer taxi än vad som egentligen behövs. Vandra Bell Street fram och tillbaka mest hela tiden. Njuta av dialekten. Träffa alla vänner igen.

Sverige! Vi ses på söndag.

Malin

Klockan är strax över sju och Gunnar, Sanna och jag är nu inne på vår tionde timme här i sal P042. Vi har skrattat tillsammans, köpt choklad tillsammans och diskuterat Freuds psykodynamik tillsammans. Det skulle inte förvåna mig om vi snart började avsluta varandras meningar, så långt har det gått. Klockan 08 morgon tar vi upp kampen med social-kognitivisterna om vilken teori som har det största användningsområdet. Idag känner jag mig psykologig och det känns fint.

Snart: Kvällsvandring hem genom mörker och förbi träd fulla av röda löv med Lars i öronen. Mm. Gott så.

Malin

Det är onsdag och förfest i korridoren. Felicia och jag smygtränar på Beerpong i hennes rum, Sven och Mikael är på väg hem från ett möte och joinar oss strax medan Gustaf musikar i vardagsrummet.

Och det kanske låter märkligt men jag är verkligen kär. Pirr-i-magen-kär. I mitt hem, i min stad och i mina vänner. Kan det inte alltid få vara så här?!

Här är 30 sekunder från kanelbullsbaket den 3e. Precis, just så här.

Louise

Jag har varit i Sundsvall för länge nu. Jag behöver en paus. Jag vill tillbaka till Göteborg, eller se ett nytt land, eller titta vad som har hänt i London sedan sist, eller upptäcka Barcelonas stränder på nytt, eller gå Dublins gator fram och tillbaka igen. Jag vill bara ta en paus.

Malin

"Dialekten är så ful att jag vill skrika "HÅLL KÄFTEN" till folk i HM-kön." -Louise.

Ni Sundsvallbor tror att ni har det illa. Välkomna till min del av Sverige.



Nuff said.

Mikaela

Jag är på väg ner mot stockholm. Jag lyfter blicken och tittar ut genom tågfönstret. Höstfärger sveper förbi, himlen är blå. Solen skiner. Bredvid mig pratar någon om 'sönsvall' på vad jag tycker är bred norrländska. För andra här uppe är det han pratar nästintill rikssvenska. Fan, jag gillar det här stället ändå, tänker jag. Varför blir saker som vackrast när man lämnar dem?

Published with Blogger-droid v1.6.2

Mikaela

Nu har jag schamponerat håret för sista gången. För sista gången, någonsin.

Jag vill ge ett officiellt löfte igen. Precis som jag gjorde för två år sedan när jag sa att jag skulle vara singel i ett år framåt. Jag lyckades, nästan. Men den här gången lovar jag att jag ska hålla mitt löfte. Den här gången ska jag härda ut. I ett år framåt ska jag gå runt med slitet, fett och konstigt hår. Ja, för det är så de säger att det blir. Men samtidigt ett hår som är utan kemikalier och med rätt ph-balans. Jag ska ha en välmående skalle, från och med nu.

Hejdå schampo, hej balsammodellen!

Mikaela

Varför smutsa ner bloggen med massa onödiga ord? Den här videon förklarar ju mina starka känslor för Sundsvall så mycket bättre.

Louise

Jag blandar guld och silver i protest från mitt smyckesskrin. I samförståd med nattens plikter tar jag mitt puder och gömmer mig. Sveper in mig i något långt, något i leopard. Ger mina lunger en käftsmäll genom att spreja lite mer på mitt hår. Sundsvall är kallt och min box som jag kallar för hem är redo att bli lämnad ensam för natten. För ännu en natt. En natt som så många andra.

I´m coming up only to hold you under

I´m coming up only to show you wrong