Mikaela

Att svara "jag ska på bio så jag kommer förbi efter det, typ vid 18" när någon frågar vilken tid man slutar jobba.

Mikaela

Jag behöver inte förklara, jag behöver inte ens berätta berättelsen från början. För du har hört den. Du har varit med. Du har lyssnat på mina sagor dag ut och dag in, år ut och år in. Timmar i sträck. Du vet allt. Jag kan gå i mina egna tankar och sedan slänga ur mig någonting helt utan sammanhang. Men det gör inget, för du vet ändå. Jag hade kunnat göra en lista på hundra saker du har gjort bara för min skull och det är knappt så att allt skulle få plats. Baby.

Mikaela

I will fall in love with you.

Because I always, always, always do.

Malin

Efter mina sjukhusinlägg här på glapp har jag fått några vad-är-det-som-händer-mail. Och det slog mig att jag varit så upptagen av alla nålar jag haft i mig att jag glömt att berätta vad det är som har hänt.

Så här var det.

Oktober 2011.

"Hej vårdcentralen. Jag är helt och hållet med här i nuel men jag kommer inte ihåg vad jag gjorde för tio minuter sedan och jag kan inte se tio minuter framåt, jag har till och med svårt med talet för jag kan inte se hur en mening ska sluta när jag påbörjar den."

Sedan drog det igång.

* 28 poäng på ett minnestest de flesta demenspatienter vid diagnostisering får 30 på

* Ojobbiga undersökningar och testningar x5

* Jobbiga undersökningar med lugnande och smärtstillande genom nål x2

* Blodprov x8 (varav två när jag var sövd, men ändå)

* MR-röntgen av hjärna med plaströr i armen

* CT-röntgen av ansikte/skalle x2

* Operera bort cysta ur bihålorna. Narkos genom nål, smärtstillande genom nål, dropp genom nål, antibiotika genom nål x3. Och ett ben mellan näshåla och bihåla fattigare.

Man hittade alltså en cysta. En cysta som eventuellt påverkat min andning nattetid och därmed mitt minne. Den är skickad på analys och är den lika ofarlig som min läkare är övertygad om innebär det att jag endast har två återbesök senare i år att gå på. Sammanfattningsvis kan man säga att min sprutfobi och jag har haft fyra helvetesmånader men att det nu äntligen är ÖVER.

Ps. Sjuksköterskor och läkare. "Åh, vilka fina kärl" räknas inte som en komplimang. Bara så att ni vet.

Louise

We are stardust.

Mikaela

Det snurrar mest jobb i mina tankar nu. Jobb, liv, framtid. Jag går i bokskrivardrömmar också. Vad snurrar runt i skallen på er om dagarna?

Malin

Att det kan kännas så fel att göra det enda rätta. Fy.

Malin

Ibland vaknar man klockan 05.30 och är så klarvaken att det inte går att somna om. Och då kanske man loggar in på Glapp, ser ett inlägg någon annan skrivit och blir så nattinspirerad att man också vill skriva några rader.

Jag tänker på Mikaelas senaste, om vilka människor man väljer att omge sig med och att det faktiskt är ett val. När jag var inlagd över natten efter operationen hade jag en ordentlig aha-upplevelse. Klockan 01 skulle nattsköterskan ge mig en dos antibiotika genom, och sedan ta bort, den nål jag hade haft i min hand de senaste 17 timmarna och som jag hade haft panik över de senaste fyra. Det tog några minuter och han var otrevlig, ryckte i den onda handen och bemötte min gråt med ett kort "lugna ner dig".

När han gått hade jag ett litet sammanbrott. Fyra sjukhusbesök, sex nålstick, stress, smärta, rädsla och nästan ingen sömn alls på en och samma vecka gjorde att jag inte kunde hålla ihop. Klockan var halv två natten mellan en vardag och en annan vardag. Trots det räknade jag till fem personer som jag utan att tveka kunde ringa där och då. Fem personer som tycker att det är viktigare att trösta mig än att sova. Fem personer som byter en dags pigghet och effektivitet mot att göra mig lugn utan att tänka två gånger. Och det var väldigt häftigt.

Jag tänkte också på de andra. De som inte hör av sig när de verkligen behövs. De som glömmer alldeles för lätt. De som aldrig håller vad de lovar. De som tycker att det är viktigare att vinna en diskussion än att lösa problemet som inledde den. För att nämna några exempel. Jag har alltid haft en tendens att ursäkta dem och att fortsätta vilja ha dem nära. Men när jag låg där i sjukhussängen förstod jag plötsligt och för första gången inte varför.

I den stunden blev det klart att jag är med dig Mickis! "Från och med nu ska jag ägna all min tid åt människor med guldhjärtan". Fy vad bra sagt.

Här är två.

Louise

Att nå botten. Att känna sig hjälplös nere på botten. När något inte kommer gå. Man känner det in i benen, det kommer inte gå. Det kommer inte ens vara en såndär historia som man kan referera till i framtiden och påvisa hur man efter den sekunden utvecklades till allt det man kan idag. Den sekunden då man bara vill ge upp allt, då man funderar på vad ens plan B måste bli - inte för att man vill men för att man inte kommer klara att klättra upp för väggen som står framför en.

Det är när man fått den känslan det bara kan blir bättre. Nu kan vi bara gå framåt, nu kan vi bara bli bättre.

Lite bildinspo...

Malin

"Now you're just somebody that I used to know." -Gotye feat. Kimbra.

Äntligen. Himla fin låt förresten. Lyssna!

Mikaela

Det finns så mycket sura, tråkiga, bittra och otrevliga människor. Jag orkar inte med dem. Jag suddar ut dem ur mitt liv. Nu direkt!

Jag har flera vänner som hjälper mig, stöttar mig och tänker på mig. De står där med öppen famn och finns där för mig när det behövs. Jag tar det för givet för det mesta. Men jag ska sluta med det. Från och med nu ska jag ägna all min tid åt människor med guldhjärtan.