Ibland vaknar man klockan 05.30 och är så klarvaken att det inte går att somna om. Och då kanske man loggar in på Glapp, ser ett inlägg någon annan skrivit och blir så nattinspirerad att man också vill skriva några rader.
Jag tänker på Mikaelas senaste, om vilka människor man väljer att omge sig med och att det faktiskt är ett val. När jag var inlagd över natten efter operationen hade jag en ordentlig aha-upplevelse. Klockan 01 skulle nattsköterskan ge mig en dos antibiotika genom, och sedan ta bort, den nål jag hade haft i min hand de senaste 17 timmarna och som jag hade haft panik över de senaste fyra. Det tog några minuter och han var otrevlig, ryckte i den onda handen och bemötte min gråt med ett kort "lugna ner dig".
När han gått hade jag ett litet sammanbrott. Fyra sjukhusbesök, sex nålstick, stress, smärta, rädsla och nästan ingen sömn alls på en och samma vecka gjorde att jag inte kunde hålla ihop. Klockan var halv två natten mellan en vardag och en annan vardag. Trots det räknade jag till fem personer som jag utan att tveka kunde ringa där och då. Fem personer som tycker att det är viktigare att trösta mig än att sova. Fem personer som byter en dags pigghet och effektivitet mot att göra mig lugn utan att tänka två gånger. Och det var väldigt häftigt.
Jag tänkte också på de andra. De som inte hör av sig när de verkligen behövs. De som glömmer alldeles för lätt. De som aldrig håller vad de lovar. De som tycker att det är viktigare att vinna en diskussion än att lösa problemet som inledde den. För att nämna några exempel. Jag har alltid haft en tendens att ursäkta dem och att fortsätta vilja ha dem nära. Men när jag låg där i sjukhussängen förstod jag plötsligt och för första gången inte varför.
I den stunden blev det klart att jag är med dig Mickis! "Från och med nu ska jag ägna all min tid åt människor med guldhjärtan". Fy vad bra sagt.
Här är två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar