Malin

"Det var en gång en vanlig onsdag klockan 23.50. Några har precis avslutat en filmkväll, några andra ska precis gå och lägga sig för det är nämligen föreläsning redan klockan åtta nästa morgon. Då kommer någon på den briljanta idéen att dricka vitt bubbel. Som även blir en flaska whisky. Och en flaska vodka. Och en flaska vodka till. Sen dansar vi allihopa hela natten och lyssnar på god musik. Sven får ett vaxat ben. Pär moppar golv klockan fyra på natten. Någon kastar en gul lök på någon annan. Vart kom den ifrån? Gustaf och Malin tävlar om vem kan skrika högst eller längst. Några brottas på krossat glas. Någon blir utsatt för rejäla ljudstörningar. Som partygästboken intygar var det en riktigt, riktigt bra spontanfest. Heja rosenius våning ett." -F

518 dagar i 11 bilder.

Felicia, Pär, Sven, Mikael, Gustaf och Rasmus. Vi vinner kanske inga mognadspris och det är kanske dags för något annat men jag kommer sakna ihjäl mig. Vet det.

24 timmar till flytt.

Mikaela

Hellre havregröt tillsammans än entrecote ensam. Ellerhur?

Lägenheten är stor, vacker och härlig. Jag kan faktiskt gå fram och tillbaka i min egen lägenhet, det är mer än jag kunde förr. Och jag kan äta frukost tillsammans, handla tillsammans och hänga upp tavlor tillsammans.

Att bo ensam är bra. Lärorikt. Jag tycker alla borde göra det ett tag. Men det är inte för mig. Heja Stockholm, mitt nya hem!

Malin

I Lund tittar man inte på lägenheten först och skriver under kontraktet sedan. Tvärtom. I 48 dagar har jag därför suttit och drömskt tittat på en planlösning men inte förrän idag fick jag se den på riktigt. Min lägenhet. 50 kvadrat som bara är mina. På fel sida järnvägen och i det enda område jag lovat mig själv att aldrig flytta till men just nu känns det för magiskt för att det ska spela roll.

Jag sprang mellan kök, vardagsrum, badrum, hall och sovrum. Mest för att jag kunde.

Sentimentaliteten är dock lika närvarande som alltid. När jag kom upp imorse hittade jag Sven och Mikael i vardagsrummet. Båda i gårdagens kläder, båda utslagna på varsin soffa. Hjärtat nästan värkte och jag var tvungen att väcka Sven som låg kvar när jag kom tillbaka från morgonens möte bara för att få en jag-kommer-sakna-dig-pratstund.

Men beslutet är genomtänkt och som jag skrev till Sofia förut; "MIN WALK IN CLOSET ÄR STÖRRE ÄN MITT NUVARANDE BADRUM." Nuff said.

Malin

Igår fann jag mig själv på en av Lunds tretton nationer undrandes vem du hade varit om du varit där. Hade du lagt en arm om henne så fort det var läge eller hade du artigt men bestämt tackat nej även om hon försökte? Hade du varit han som går hem med första bästa som ser okej ut och som ler mot honom eller hade du struntat i henne och pratat fotboll istället? Hade du varit han som tänker på och som saknar dem som verkligen betyder någonting eller hade du tyckt att hennes ögon var precis lika fina som deras? Hade du gått hem ensam med en känsla av att det inte är värt det? Ställer du krav? Bryr du dig alls? Hade det betytt något? Vad vill du?

Malin

"Åh, jobbar du här ikväll?! I så fall skulle jag vilja ha någon av drinkarna som heter någonting som kan relateras till sex. Jag vågar aldrig be om dem annars."

Blekingska igår var bra. Som vanligt.

Malin

Om 11 dagar byter jag spontana filmtittningar på onsdagsnätter och boende med några av världens bästa människor mot 50 alldeles egna kvadratmeter. Hur vet man om det är värt det?

Mikaela

Bor nu granne med ett gruppboende för lindrigt till måttligt utvecklingsstörda, har havet runt knuten och en stor balkong att sola på. Du ska inte förvänta dig några salta bad i den där sjön, sa pappa om havet, men det blir nog en underbar sommar ändå. Och när vi frågade om vägen sa de dårå och så ere på riktigt stockholmsvis. Och så har vi diskmaskin. Våren har alla förutsättningar i världen att bli helt magisk. Så stay tuned.

Malin

"Du vill att jag ska älska,

med någon som bara älskar sitt.

Men ska jag älska,

ja då ska det finnas tid att älska fritt."

Mikaela

Jag hoppade, jag log, jag kände "fy fan vad skönt!" och jag sjöng med. Jag höll med. Sedan slog det mig. Hela rummet hoppade, log och höll med. Men vi var ju bara typ tjugo bast. Vad höll vi med om egentligen? Jag fnittrade och fortsatte sjunga med.

Jag var ett loppisfynd
hon ville ha nått
Och jag blev använd en gång mest på skämt
(Fy fan vad skönt)
Var hennes tryffelhund
Åh jag borde förstått det men jag förstår det nu
Jag tänker aldrig mer bli 25 för

Malin

Hej kroppen, psyket och själen,

Jag har ett litet förslag som jag tror att ni kan komma att tycka om alla tre. En liten deal skulle man kunna kalla det.

Jag lovar att från och med imorgon behandla er precis så väl som ni förtjänar. Minst. Jag ska aldrig mer gå direkt från skrivbord till morgonföreläsning. Oh nej. Jag ska däremot gå och lägga mig så att jag får åtta timmars sömn varje natt och jag lovar att jag ska börja äta frukost. Jag lovar också att dricka mindre alkohol, att träna mer, att aldrig få i mig fler än två energidrycker per dag och att aldrig igen äta makaroner och köttbullar 15 gånger på en och samma vecka (men ni vet att jag var tvungen). Slutligen lovar jag att bli mer egoistisk och bättre på att säga nej så att ni får lugn, bra böcker och tända ljus precis när ni vill. Bra va?!

Finns det ett om? Ja kroppen, psyket och själen, i dealar finns det alltid ett om.

Alltså. Detta OM ni tar mig igenom den här natten och ser till att sex stycken A4-sidor hemtenta ligger på Pirjos bord 10.00 imorgon. Senast.

Tack på förhand.

Malin

Jag sitter på en liten stol vid ett litet bord omgiven av fel människor på fel bibliotek i fel stad och inser att min hemtenta aldrig kommer bli skriven.

Jag kan inte plugga så här.

Jag vill ha ett eget grupprum i P-huset i Lund. Jag vill att bordet i rummet ska vara överfullt av vindruvor, böcker och papper med slarvigt skrivna anteckningar på. Mina vindruvor, mina böcker och mina papper med mina slarvigt skrivna anteckningar på.

Jag vill gå runt i cirklar och formulera meningar tills jag är nöjd med varenda stavelse, strukturera genom tankekartor med olika färger på whiteboarden och springa i strumplästen till andra psykologstudenter i andra grupprum för att i frustration klaga på att jag inte kan problematisera ondska ur tillräckligt många vinklar. Om man nu problematiserar ur vinklar.

Förlåt Göteborg, jag vet att vi hade ett moment igår, men ge mig Lund. Jag är redo att åka hem nu.

Öl- och pannkakskväll med en gammal gymnasieklassvän piggar kanske upp.

Malin

Jag spenderar kvällen och natten i ett rum på tredje våningen någonstans i centrala Göteborg. Det är inte mitt rum utan Idas men jag är här själv och i smyg låtsas jag att det är just mitt. Tittar ut genom fönstret på göteborgska hus, göteborgska gator och göteborgare som vandrar de göteborgska gatorna fram och tillbaka. Försöker föreställa mig att det är mina hus och mina gator och att det är min vardag.

Tidigare ikväll gick jag ner på avenyn och köpte thai till middag. Jag tog genvägen genom Vasaparken både dit och hem trots att det egentligen var alldeles för mörkt för att jag skulle våga och mindes med ett leende hur det var att spendera sommarnätter i den där parken som 16- och 17-åring. En ölburk i handen trots att jag inte stod ut med smaken och fina punkare på lagom avstånd.

Kvällen har gått i nostalgins och sentimentalitetens tecken, det är nog mest det jag vill få fram trots att jag inte alls hittar orden idag. Jag kunde inte ens sluta le när jag såg hur västkustslasket förstörde mina nyinköpta stövlar mer och mer för varje steg jag tog. Just bara för att det är så väldigt typiskt den här staden.

Jag vet att jag varit orättvis mot dig de senaste åren men vem vet Göteborg, en vacker dag blir det kanske du och jag igen.

Mikaela

Jag som alltid brukar fyllas av vemod, nostalgi, lycka och nyfikenhet när fyverkerierna är som störst. Jag som brukar bli rörd, kärlekskrank och kärleksfylld på tolvslaget. Jag tittade mot himmelen, jag skålade i champagne och jag kramade mina vänner. Men istället för en känslovåg kände jag ingenting speciellt. Det här är bara en dag som alla andra, bara ännu ett nyår. När klockan slog tolv och det nya året kom var det inte pampigt, stort och härligt utan bara vanligt. Och jag tänkte det här är inte jag, var är mina känslor?

Är jag vuxen nu, eller vadå?