Mikaela

Malin

Låt oss säga att man är galet full av irritation, frustration och trötthet. Irritation för att de lägger en tenta på Valborgsmässoafton i en stad där man enligt tradition börjar firandet redan klockan 08.00. Frustration för att de vill att man ska lära sig vartenda ord på 1200 sidor text till en tenta på 2,5 poäng. Trötthet för att de proppar dagarna fulla med föreläsningar om allt annat än vad som kommer på tentan.

Om man då trots all irritation, frustration och trötthet ändå går på två frivilliga kvällsföreläsningar under tentaveckan utan att ens tveka bara för att det är så jävla kul och intressant. Och om man dessutom gör det trots att man vet att det kommer innebära att man får vara kvar till 00.30 för att plugga ikapp. Ja, då är man nog precis där man ska vara, det tror jag.

Louise

Jävla skit! Jag kan inte packa en väska, trotts att jag tummar med mig själv att inte packa ner för mycket...

...åt helvete med min tummning, varför förstöra ett fungerande koncept?!

Min väska väger 9 kg, en helg, that is....

Uppsala nästa!

Louise

Dagen har bestått av sociala medier, artikelskrivande om sociala medier och stress över att skrivandet om sociala medier aldrig blir färdigt.
Jag går hem och börjar skriva min egna artikel om Johan Helander, artikelen handlar om sociala medier. Jag blir förbannad och sjukt trött på fenomenet. Jag bestämmer mig för att ta en paus från det. Behöver lite sociala-medier-fri-tid.

Jag går in på twitter och skriver, efter mitt facebook-besök, ett blogginlägg......
.....jag ger upp, jag ÄR fast!

Mikaela

Tre dagar kvar till tenta i Metod B. Och motivationen är inte riktigt här. Jag borde troget sitta och läsa min Metodpraktika men istället gör jag inte annat än att överge den. Jag kan ju sola, dricka kaffe och köpa vårkläder istället.

Mikaela

För ett par år sedan var jag sambo med en italiensk kille, Filippo. Vi delade en lägenhet i centrala Dublin i undefär ett år, sedan gled vi ifrån varandra. Det var längesen nu och att vi var tillsammans känns väldigt långt borta. Jag tänker knappt på honom längre. Vi har inte pratat med varandra på flera år. Men idag gjorde vi det. Och det kändes underligt. Det kändes inte sorgligt eller tomt, som det kan göra när man pratar med ett ex, utan bara underligt. Tänk att vi har levt tillsammans i ett helt år. Och nu har vi ytliga och känslotomma samtal om vädret och recept. Jag som journaliststudent i Sundsvall, han som trettioårig bankman i Milano.

Det är ett konstigt liv.

Louise

Jag och denna blogg har haft en liten paus, vi har liksom glidit ifrån varandra mitt i allt kaos. Tur att man då har medskribenter som ställer upp för bloggen och inte får den att känna sig ensam.
Jag har egentligen inte haft något viktigt att skriva, inget alls faktiskt, det har jag inte nu heller.

Idag ligger jag mest bara i min säng och tycker synd om mig. Det är synd om mig för att jag har näsan fylld med snor och är oförmögen att hålla ett samtal vid liv pågrund av diverse talsvårigheter och ett dunkande huvud. Nej, jag är inte bakis, förkylningen har bara drabbat mig...


Hellst av allt vill jag bara packa en väska och åka tillbaka till London. Jag saknar Edgwareroad, Oxfordstreet, Walk about, Brew Wharf. ALLT.
För att saknaden ska bli större och för att jag ska få ännu mer anledningar till att tycka synd om mig själv ska jag ägna dagen och kvällen med att titta på London-filmer.

And so it is
Just like you said it should be
We'll both forget the breeze

Mikaela

Jag önskar att jag inte visste vad min bror sysslade med där borta i Hemsedal...

Mikaela

Hur du får honom att smälta, ELLE ger dig de hemliga knepen:

Se på honom som ett rovdjur ser på sitt byte!

Allt jag kan göra är att konstatera att man verkligen inte ska tro på vad man läser.

Mikaela

Jag bryr mig inte om att packa ur väskorna. Jag bryr mig inte om att min lägenhet är kaos. Eller att diskbänken inte syns på grund av all disk. Och jag bryr mig inte om Metodpraktikan som ska vara utläst imorgon. Eller om tentan i nästa vecka. Nej, det enda jag bryr mig om just nu är att det snart är sommar. Allt annat är bara en transportsträcka.
Jag tänker samma sak som jag tänkt så otroligt många gånger förr: varför lämnade jag Nerja?

Malin

Jag fick det. Mitt drömsommarjobb. Förstår ni hur galet underbart det är?

Under sju sommarveckor ska jag, JAG, jobba på ett hem för människor med psykossjukdomar. Schizofreni, personlighetsstörningar och svåra kognitiva störningar har människorna som bor där just nu och jag är alldeles överväldigad. Det var som Mikaela skrev för ett par veckor sedan; "nu skriver jag ett blogginlägg från en riktig tidningsredaktion". Man får vara där och vara med, på riktigt. Man får en glimt av hur framtiden kan komma att se ut och jag får börja rota bland de oändligt många möjligheter jag har som blivande psykolog. Vill jag kanske jobba inom psykiatrin?

Dagens känsla är sockerdrickspirr. Fint så. Att det började snöa förut spelade ingen roll alls i hela världen.

En sommar här, i norska Bergen, blir fint.

Mikaela

Göteborg och Lerum var underbart. Precis så som det alltid är på våren. Jag fick sitta på tågstationen i Jonsered i trettio minuter efter att ha mött kontrollanter på tåget, jag fick gå hemåt i den kalla lördagsnatten och jag fick sitta på mitt rum och prata i timtal. Allt kändes så nostalgiskt och så 15 år igen, på nått vis.Men nu är jag tillbaka i Sundsvall, eller i Sunkan som det även kallas. Jag är åter 21 år och lever studentliv som vanligt. Och det är inte helt fel det heller, ju. Förutom B-uppsatsen som börjar närma sig med stora kliv. Den är helt fel.

Malin

-Vill du sova själv i natt?
-Nej

Malin

Idag är föresten ingen vanlig dag för idag är det alldeles fantastiska och sjukt snygga Sofias födelsedag. Dessutom är det vår så på med klänning, jeansjacka och solglasögon, ikväll ska vi fira!

Malin

Lycka är att under arbetsintervjuer få följande frågor:

-Vad vet du om psykossjukdomar?

-Hur skulle du bemöta en människa som har en psykisk sjukdom?

-Hot förekommer frekvent här. Hur hanterar du det?

En sommar här vore fint.

Mikaela

Ring, ring, RIIING! Dörrklockan ringer, jag flyger upp ur sängen. Det är söndagsmorgon och utanför min dörr står Louise. "Hej! Kom in, Louise." säger jag.

"Jag ska bara. Jag drar bara och kollar på en spya!" säger hon och sticker iväg igen.

Mikaela

Det bultar i huvudet, magen gör ont och kroppen är tung och svag. Jag ligger raklång i sängen och bara blundar. Snart går det över. Snälla, säg att det snart går över.

Det var länge sedan sist. Jag har lärt mig när det är dags att sova och koppla av - annars kommer det tillbaka. Hela kroppen säger stop. Men efter två veckors praktik, en vecka i Ungern och sedan en resa till Sundsvall har det inte funnits plats för vila eller sömn. Och igår kom mardrömshuvudvärken tillbaka.

Idag har jag bara en sak inplanerad, som måste fixas: jag ska sova.

Louise

Jag tror jag hade en vacker illusion om hur det skulle bli mellan oss. Om hur vi glatt kunde heja på varandra på gatan och om hur vi fortfarande skulle kunna prata i timmar på telefon, skrattandes, utan att egentligen prata om något alls. Om hur vi fortfarande skulle kunna vara vänner, trotts all trasighet mellan oss. Men jag tror illusionen blev till för att göra verkligheten enklare.

Nu har vekligheten nog hunnit ikapp med mig, och jag är ledsen för allt jag gjorde fel. Jag är ledsen för de onödiga gräl jag startade, jag är ledsen att vi inte kunde få såren att läka. Men vi får låta tiden gå, och vi var helt enkelt inte menade för något större. Men tack för allt du gav mig.

So is it goodbye?
Is it time to set you free?
Is it time to let it fly?
Is it time to let it bleed?

We used to take turns
To cover up the pain
Deep below it burns
And the feeling still remains

You're gonna find someone new
I really hope you do
'Cause I love you
And the sun will come on through
It's gonna shine for you
'Cause I adore you

Eskobar – Someone New

Louise

Sundsvall har skämmt bort mig... Där bor man så centralt att det inte tar längre tid än ca15 minuter att gå någonstans av betydelse... Centrum, skolan, vänner, allt inom en radie av 15 minuter.

När jag sedan kommer hem till Lerum där tåg och/eller buss är ett måste för att ta sig någonstans, blir jag lat. Ikväll är det gammla Lerumare som träffas för att skåla för påsken. Men för att komma dit är det en vandrig på ca 25 minuter. Jag funderar ett slag, känner efter och kommer på att det är fan inte värt det...

Ikväll ska jag bara ta det lugnt, inga vandringar och inget vin...

Sköt om er och glad påsk!

Malin

Minns du precis just nu för fem år sedan? Det gör jag. Du hade svart dunväst på dig och de där skorna jag egentligen aldrig tyckte om men som du inte långt därefter gjorde dig av med. Jag kommer inte ihåg ett enda ord som sades den natten, bara att jag fick två kramar och att vi gungade. Det var fredag och jag var fortfarande blond.

Det handlar inte om att jag inte tror att jag kommer bli lycklig utan dig. Inte alls. Inte heller om att jag inte trivs i andra famnar eller att jag skulle byta bort vad jag har nu ens om jag fick chansen. Nej. Det handlar bara om att jag saknar dig. Om att du under en halvtimme kunde ge mig något så stort att jag fem år senare sätter mig i en bil mitt i natten och blir chockad över att du inte står kvar.

Kom ihåg mig idag.

Malin

"Jag studerar till psykolog. Skulle det gå bra om jag observerade ditt spädbarn nu i helgen?"

Trots de mycket suspekta telefonsamtalen man tvingas ringa är skolan roligare än någonsin.