För ett par år sedan var jag sambo med en italiensk kille, Filippo. Vi delade en lägenhet i centrala Dublin i undefär ett år, sedan gled vi ifrån varandra. Det var längesen nu och att vi var tillsammans känns väldigt långt borta. Jag tänker knappt på honom längre. Vi har inte pratat med varandra på flera år. Men idag gjorde vi det. Och det kändes underligt. Det kändes inte sorgligt eller tomt, som det kan göra när man pratar med ett ex, utan bara underligt. Tänk att vi har levt tillsammans i ett helt år. Och nu har vi ytliga och känslotomma samtal om vädret och recept. Jag som journaliststudent i Sundsvall, han som trettioårig bankman i Milano.
Det är ett konstigt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ett sjukt tydligt exempel på att kvalitet är viktigare än kvantitet. Inte så att ni hade det dåligt och jag vet ju att du tyckte mycket om honom. Men att vissa fastnar och aldrig försvinner trots att man inte spenderar så mycket tid med dem medan man kan vara sambo med andra och sedan knappt tänka på dem längre. Det är ett konstigt liv. Som sagt.
SvaraRaderaJapp, it sure is! Vilket litet psykologinlägg :)
SvaraRadera