Malin

I natt sover jag min sista natt i Lerum. För gott. Och det känns ungefär lika dramatiskt som det låter. Plötsligt förstår jag varför nostalgi var något man kunde bli diagnostiserad med förr i tiden.

Huset, området, kommunen. Efter 18 år fulla av minnen har jag lite svårt att släppa taget. Det var ju här vi lekte röda och vita rosen, pantgömme och kvällsbadade ihop samt här jag lärde mig att smutsiga och barfota 11-åriga fötter är något av det lyckligaste som finns. Det var här Johanna och jag spenderade alldeles för mycket tid i hästhagen och här vi sprang det fortaste vi kunde med stängda ögon ner för branta backar i skogen utan att ramla, så väl kände vi till den. Här har jag börjat skolan, konfirmerats, tagit studenten. Och det var här pojkvän ett och jag hyrde tusen filmer och missbrukade tomater ihop samt här jag och pojkvän två höll handen med filten emellan första gången. För då gills det inte.

Här har jag varit som gladast och som ledsnast, som tryggast och som räddast, som bäst och som sämst. Här har jag älskat och hatat. Det är märkligt hur något som varit så viktigt så länge nu kommer höra till det förgångna.

Då mamma är en Hammarbergare ut i fingerspetsarna har hon dock sålt huset utan att ha hittat något nytt så vart vi hamnar är ännu inte bestämt. Till en början såg det ut att bli Malmö men planerna ändrades och det känns bra. Malmö är lite för nära Lund och det är skönt att komma bort när man kommer hem. Det lät ju lite krypiskt men ni förstår säkert.

Hur som helst. Farväl Lerum. Och tack, det har varit en fin tid.