Therese lägger ganska ofta upp klipp från you tube här på bloggen. Jag brukar klicka på play, titta, försöka förstå, inse att jag inte kan se det speciella i det och sedan stänga av. Förlåt Therese, men så är det. Jag är inte konstnärlig och estetiskt alls, jag kan inte ens se skillnad på en suddig och en skarp bild. Sådan är jag.
Mikaela och jag bestämde därför idag att vi också vill vara med och bidra med klipp här på bloggen. Idag är det min tur och imorgon är det hennes. Vad jag skulle lägga upp var självklart. Det blir ett A1-klipp.
Jag har nämligen varit en pojkbandsnörd utan dess like. Konserter utomlands, importerade videoband, tapetserade väggar och tak, väntan utanför arenor, utanför hotel. You name it, jag har gjort det. Och inte med vilket band som helst utan med A1; det kanske töntigaste, fånigaste av dem alla. Jag pratade om dem så mycket att jag fortfarande får kommentarer om det och en lärare jag inte träffat på fem år mailade i somras och frågade om jag fortfarande är lika galen i A1. Jag kunde deras skostorlekar, vad deras föräldrar jobbade med samt varenda ord de någonsin sagt i intervjuer. Då är det illa.
Låten har aldrig varit min favorit. Men det var det här jag föll för, det här jag tänkte på 24 timmar om dagen. Sju dagar i veckan. I fyra år. Döm mig inte. Alla är tillåtna ett misstag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
äh, stå för det malin, de var inget misstag, de har ju trots allt bidragit lite till att du är den du är idag!
SvaraRaderaJag förstår hur du tänker Linnea men jag har svårt att se hur det varit bra. :)
SvaraRaderaHaha. Jag kollade på den igen. VEM har kommit på videon? Vems idé var det? "Kan vi inte göra så de förvandlas till delfiner när de dyker" Och jag menar, de är ändå 18-24 år här, tyckte dom inte det var lite fånigt. Och VARFÖR var Mark min framtida man? Han är ju fånigast av dem alla. Varför inte Paul? Frågorna är många, svaren få.
SvaraRadera