Malin

Efter ganska många månader av oroliga, ledsna, nattliga samtal för ett par år sedan är jag väldigt känslig för ljud när jag sover. Vibrerar en telefon på första våningen eller så mycket som piper det till i köket sätter jag mig käpprätt och klarvaket upp i sängen. Beredd att trösta, beredd att lyssna, beredd att åka hemifrån och göra allt bra igen. De samtalen kommer inte längre men telefoner har fortfarande samma effekt på mig.

Gissa då hur käpprätt jag satte mig upp när hemtelefonen ringde högt och tydligt precis bredvid mitt öra i natt, eller i morse beroende på hur man räknar. "Hej det är Malin" svarade jag automatiskt. Sedan tystnad. Och andetag. "Hallå?" försökte jag. Fler andetag. "Hallåååå?". Andetag, andetag, andetag. Klick.

Finns det något läskigare än anonyma andetag i hemtelefonen kvart i sju på morgonen? Jag är världens mest mörkrädda, paronida människa och lyckades på bara en minut fantisera ihop fyra olika historier om vem det kunde ha varit och vilka hemskheter som nu kommer hända. Sedan låg jag i fosterställning under täcket ett tag, det botar det mesta.

Uppe. Skola. Louise, ska du med?