Jo, Mikaelas säng. Mikaelas stora, perfekta säng med brunt överkast. Och det låter ju lite konstigt men har ni inte pluggat hela gymnasiet i den förväntar jag mig inte heller att ni ska förstå. Det är den perfekta pluggplatsen och inte förrän jag inte längre har tillgång till den förstår jag vilken skillnad den gjort. Utan Mikaelas säng, inget psykologprogram. Utan Mikaelas säng, ingenting.
Problemet, och anledningen till detta lite kryptiska inlägg, är att Mikaelas säng kan jämföras med den stora kärleken. Och har man en gång älskat någon kan man sedan inte riktigt njuta av att vara med någon man bara gillar. Det känns mest olustigt.
Och precis så är det för mig när jag nu försöker förbereda mig inför morgondagens tenta.
Jag har försökt plugga liggandes, sittandes och ståendes. I tysta salar och högljudda korridorer. Vid bord, på golvet och samt i både min och andras sängar. Men stämningen finns ingenstans att hitta, inspirationen är som bortblåst och jag känner mig missförstånd när människor omkring mig vänligt men bestämt föreslår att jag ska sätta mig vid mitt skrivbord.
Och nu. Salstenta om nio timmar. Beteendegenetik och neuropsykologi. Utan Mikaelas säng är jag körd.
Fanns det bara tillräckligt många som var beroende av samma sak hade vi kunnat bilda en stödgrupp. Anonyma Mikaelas-Säng-Missbrukare skulle vi kunna kalla oss för. AMSM. Louise och Mickan, vad sägs?
Hösten 2008 spenderades i Mickans säng.
Haha! min sääng! Jag saknar den också. Nu har jag bara en töntig 90-säng utan ben. Inte riktigt samma grej!
SvaraRadera