Mikaela

"Först sändes den behagfulla sköna Pandora till jorden, kvinnan som Prometheus tanklöse bror Epimetheus åtrådde mer än sitt lättsamma liv. Och lika lite som Epimetheus kunde stå emot Pandora, lika lite kunde Pandora stå emot sin nyfikenhet på asken. Asken som den listige Hermes lämnat dem att vakta, asken som ingen fick öppna.

Vad fanns det i asken, vad var det för ljud som kom ut ur den, vad kunde det göra för skada att bara ta sig en titt, en liten och omärklig undersökning som ingen behöver få veta något om sedan locket lagts tillbaks?

Ut flög en svärm av olyckor, plågor och pest, ur asken kom nöd och elände som ingen av människorna ens kunnat ana, som stingande insekter flög de iväg innan Pandora lyckades fästa locket igen. Och sedan dess har olyckorna varit människans följeslagare, lika trogna som den sista varelsen Pandora släppte ut. För en klagande röst hördes från asken släpp mig, släpp ut mig också! Och Pandora lät sig bevekas och gläntade ännu en gång på locket och förundrad såg hon en ljusblå fjäril fladdra ut och slå följe med människobarnen. Det var hoppet, hoppet som aldrig lämnar människans släkte, hoppet som ännu ingen vet ifall det var gudarnas gåva till lindring och tröst - eller om det är hoppet som är den värsta plågan av alla."