Louise

Likt en stor blyklump vandrar jag hem, armarna är livlösa och huvudet hänger.

Stapplande steg i gruset. En enda tanke i huvudet, en enda. Jag öppnar dörren till mitt rum, och där står den varm, mjuk och välkomnande, likt en stor inbjudande famn viskar den nästan till mig att falla ner och slappna av, bli ett med den. Ett med välbefinnandet. Ett med något mjukt som inte stöter bort mig.

Jag gör det, faller ner likt en livlös säl, ner bland kuddar och dun. Drar in ett djupt andetag för att känna den där milda nytvättade doften utav tyg det är varmt, omfamnande. För en sekund är jag lättad, finner lugnet, harmoni.

När de sista krafterna har lämnat mig sjunker jag ner och blir ett med sängen. Ett med värmen, ett med mjukheten och ett med dunen. Jag burrar in mig i kuddarna, sveper det stora, fluffiga och varma täcket över mig. Den dömer inte, klagar inte, utan omfamnar mig bara i värme och välbehag. Ett sista andetag, en sista pust innan ögonenlocken sakta sänks ner och ljuset tynar bort. Sömn….

Det var såhär jag skulle skriva enligt den

kompiserade texten i min stil och stilistik bok,

varför, åh varför detta kompiserande?