Therese

Har säkert någon gång tidigare nämnt min avsky inför att få vänta. Att vänta på folk som är sena, vänta på transportmedel, vänta hos doktorn, vänta på sin tur. Jag undrar verkligen hur mycket tid varje person lägger på väntan under en livstid.
Varje gång jag utsätter mig för denna tråkiga syssla framkallas en oundviklig rastlöshet. Den tar över och kroppsdelar börjar rycka, ni med livlig fantasi får tro vad ni vill men det är främst mitt knä och ben som drabbas. Min omgivning reagerar ofta lite irriterat och frågande inför mitt beteende.

Den värsta väntan är den känslomässiga väntan, vänta på samtalet, vänta på svaren. Vad vill han? Var menar han med det där? Den väntan gör mig inte hispig, den väntan är ett strypgrepp som inte släpper taget förrän man fått svar. Undertiden kippar jag efter andan och försöker överleva. Tiden läker alla sår, jag tror på det, men tiden är lång, att komma över något eller någon som betytt något tar tid. Jag har av någon anledning lite för ofta suttit och beklagat mig framför ett ex olika romantiska filmer, favoriten är ”Something's Gotta Give” med Jack Nicholson. Jag har även pratat med mina tavlor, men det är en historia för sig. Förövrigt har jag svårt att få saker gjorda, har extremt lätt för att lova och lika lätt för att glömma mina löften.

Mina älskade vänner, jag hoppas ni håller ut ett litet tag till.