Skickar uppsägningsmail och skriver på uppsägningspapper. Två och ett halvt år senare. Mer vis och rikare på minnen någonsin. En stad jag aldrig riktigt lyckades kalla min egen, men fylld av vackra människor som blev en del av tiden i staden. Saknaden av staden jag hat-älskat. En saknad som så många gånger förr, och en saknad som alltid försvinner och ersätts med nya minnen från nya städer som gör saknaden värd att uppleva, om och om igen.
Jag måste vidare till varje pris
Ingen dag får bli den andra lik
För att få frid måste jag va på driv
Måste brinna innan allting blir till aska
Allt jag hör är bara hjulen på min väska
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar