Idag kom jag tillbaka till Lund och hängde upp gardinerna du sydde till mig tidigare i sommar. Vita med stjärnor på. Hur kan de överleva dig? Jag har så svårt att förstå det. Sorgbegravningoropappasomänkling. Allt det där till trots är jag så himla glad över de tio år jag fick ha dig i mitt liv. Du var grym. Minns du till exempel den där gången när du, kalsonger och allt, klädde ut dig till stålmannen under din tunika? Bara för att kunna dra av dig den när det var vår tur att kasta i kubb, för att liksom distrahera. M, jag glömmer dig aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar