Jag minns när vi var tvungna att stanna på motorvägen för att han skrek som en galning och att han alltid brukade gnugga sig i ögonen precis innan han somnade. Jag minns hans blåa pyjamas med nallar på och att han började gråta när Frida och jag lurade honom att han var adopterad och att hans riktiga pappa bodde på Orust. Tiden har gått alldeles för fort, precis som vanligt, och jag och min blödighet började nästan gråta när han hoppade upp och ner med sina vänner och blåste visselpipa i fredags. Grattis till studenten lillebror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar