Rosorna du gav mig dagen vi varit tillsammans en månad brann upp snabbast av allt. Biobiljetterna, breven, dikterna, Nalle, målningarna och lapparna tog inte heller lång tid på sig. Smyckena var svårare men gav även de upp tillslut.
Bilderna från Tunisien, London och Ungern är borta för alltid. Minnen från Australien, Luxembourg och Paris finns inte längre kvar. Ingen mer bal, ingen mer student, inga fler somrar i Strömstad. 184 centimeter långa och fina brev hör till det förflutna och huruvida den där snubben fick åka till NHL eller inte är inte längre viktigt. Alla förhoppningar är uppbrunna, alla löften för evigt förkolnade.
Vi drack whiskey direkt ur flaskan samtidigt som 72 av mina minnen förvandlades till aska på en grusväg i Stadsparken i natt. Det var en fin stund. Vi redde ut ansvarsfrågan, slagsmålet mellan hjärnan och hjärtat och jag fick lova på några av mina viktigaste vänskaper att från och med nu vara självisk.
Allt som ska sägas är sagt och precis som Louise vill jag citera Daniel Adams-Ray.
"Jag har givit dig allt och jag har ingenting kvar." Punkt.
Jag är stolt. Hade man kunnat lika ett inlägg hade jag likat! LOVE!
SvaraRadera<3
SvaraRaderaJag är också stolt Malin!
SvaraRaderaMalin! Tack för att jag fick dela den här vändpunkten med dig. Det var ett riktigt Halleluja-moment! jag är stolt över att ha dig som vän!
SvaraRaderaJag tycker om att ni är stolta över att jag tänder eld på saker. Det gör er så mycket bättre än alla andra. :) Och tack Greta för att du var med och delade vändpunkten med mig, för att du inkluderade de förbipasserande på ett så fint sätt och eventuellt också för att du var med och förgiftade en bit stadspark med kvarlämnad tändvätska. En alldeles magisk stund.
SvaraRadera