Louise

Jag har alltid tyckt att filmer som Independece day, The day after tomorrow och 2012 varit facinerande. Det är något speciellt som händer med oss människor när något skrämmande anfaller oss. Något utifrån som vi inte riktigt vet så mycket om, mer än att det vill oss illa.

Det är något som händer med oss människor när vi står inför en fara. Vi som förut bara passerat varandra på gatan har plötsligt något gemensamt. Något vi tillsammans måste kämpa för att klara av. Bekämpa det onda. Vi som förut tyckt så olika har plötsligt ett och samma mål. Överlevnad. Skriken om orättvisor och utanförskap tystnas. Ropen om vilka som har rätt och vilka som är fel glöms bort. Plötsligt accepterar vi varandra som vi inte gjorde förut.

För två dagar sedan hände det något med Sverige. Något skrämmande. Något fruktansvärt som gjorde att vi, hur röda eller blåa vi än är, måste gå upp tillsammans. Något som förde oss oliktänkande människor tillsammans. Nu pryds inte våra facebook-profiler av texter som säger att ena sidan är rätt och andra fel. Nu kämpar vi tillsammans för att få bort det onda. Vi kämpar tillsammans för att få bort det som vill oss illa. Nu visar vi, röda, gröna och blåa hur vi tillsammans ska klara av det. Nu tar vi upp kampen om att Vi gillar olika.