Alla som kände mig innan jag flyttade till Lund verkar ha något att säga om mitt "nya" sätt att prata. Varken familj, vänner eller bekanta tycker nämligen att jag pratar som vanligt och så fort jag öppnar munnen när jag kommer till Göteborg på besök möts jag av höjda ögonbryn, rynkade pannor och sneda leenden. Dalmålsskånskgöteborgska brukar diagnosen bli. Eller som mamma sa, varken det ena eller det andra men någonting.
På tal om Lund så bär det av igen imorgon. Dit. Söderut. Till mitt hem, till mina vänner, till min skola, till min stad. Jag längtar men fasar lite inför alla olika sorters dialekter jag kommer exponeras för. Det blir en kamp att försöka inte låta sig påverkas av dem. Men jag måste, annars riskerar jag nämligen att om några månader återigen mötas av två småsyskon som tittar skeptiskt på mig innan de brister ut i ett nästan unisont "sluta prata som en tönt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar