Malin

För några år sedan ville jag åka från Göteborg till Köpenhamn med min dåvarande pojkvän för att inte göra någonting annat än att äta en glass. Precis just så. Jag var 18 år, jättekär på ett sånt där jag-hade-kunnat-titta-på-dig-när-du-läser-tidningen-i-flera-timmar-sätt och det kändes som en drömskäventyrsromantisk sak att göra. Om det är ett ord.

Han höll dock inte med utan tyckte att det var ett onödigt slöseri med både tid och pengar och det blev aldrig någon glassresa. Jag tänkte ganska mycket på det där både då och senare och vet inte hur många gånger jag dyrt och heligt lovade mig själv att aldrig bli så där som han var. Inte så där rationell, inte så där praktisk.

Sedan lämnade jag tonåren och livet hann, på ett väldigt klichéartat sätt, ifatt mig. Vardagen gjorde mig rationell och praktiskt och jag sällade mig till skaran som aldrig i hela sitt liv skulle lämna landet för något så onödigt som en jävla glass. Så dyrt, och vilket slöseri med tid sedan.

Tills Pär introducerade mig för Paulo Coelho vill säga. Hur kan jag ha missat honom? När jag slog upp första sidan i hans Elva minuter och såg att en man beskrivit hans böcker med orden "de får mig att drömma" tog mitt liv en helt ny vändning. Den där ex-pojkvännen hade med stor sannolikhet suckat och kallat mig dramatisk men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Hans böcker tar andan ur mig och lyckas påminna mig om vad som är viktigt i livet och om vilka som verkligen betyder någonting.

Så. I augusti, när vi jobbat, rest och njutit färdigt av sommaren, åker vi till Köpenhamn och äter glass. För det visade sig att Paulo har rätt: "Det finns alltid någon som vill exakt samma sak som du längtar efter."