Jag började mitt nya år på ett sätt jag inte riktigt hade räknat med. Jag skulle tippa på att klockan pekade på fem halv sex på morgonen, jag ramlade in i lägenheten, berusad på vin. Tidigare på kvällen hade jag suttit hemma hos min vän J och slukat en kalkon på 4 kilo. Jag hade känt mig oerhört olustig hela dagen på grund av en sak. En vän till J hade med sig sin amerikanska fästmö, jag visste att jag skulle komma behöva prata engelska. För du som inte vet så kan jag berätta att jag inte glänser var det gäller engelska. Det finns ingen glans alls, inte ens lite glitter. Att prata till henne såg jag inte som ett problem, däremot att sitta runt ett bord och veta hur alla lyssnar, det såg jag som ett gigantiskt hinder. Vinet flödade ner längs strupen och i slutet av kvällen satt jag vid bordet och pratade politik. Detta minne kan jag bara hålla mig på pannan inför, blunda och skaka på huvudet.
Jag kände mig nu säker på mig själv, en effekt som ofta kan uppstå i samband med alkohol. Jag kom hem, slog mig ned i soffan. Beklagade mig över att mitt förförligt sorgliga liv. På grund av kylan som hägrade under nyårsafton var min lägenhet iskall. Jag öppnade dörren till min franska balkong, jag tittade ut mot fjärran, snarare masthuggskyrkan, och in i lägenheterna i huset mitt emot. Plötsligt pratade jag ut i luften, till mig själv och till folk jag har något otalt med. Inte på svenska, nej, engelska. Tillslut stänger jag dörren och slår mig ned i soffan, allt snurrar lite men plötsligt får jag kontakt med mina tavlor och jag pratat till dem…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar