Louise

Jag har alltid, vart jag än har bott, blivit väckt på de mest irriterande sätten, när jag har sovmorgon och bara vill sova till klockan 14.00 på förmiddagen.

När jag bodde på Karl XII:s väg i Lerum var det, i valigt ordning, min mamma som väckte mig med ett "frukosten är klar Louise" när klockan hade passerat 10-snåret. När jag kommit upp väntade frukost med hela familjen.

När min adress låg på Edgward street i London blev man, utan undantag, väckt utav sirener, bilar, gap och skrik, krossade glasflaskor, you name it. En morgon blev vi till och med väckta utav att en buss stod och brann utanför vårat fönster.

I det Catolska Dublin väcktes man utav de förbannade kyrkklockorna, söndagmorgon! Visst kyrkklockor i all ära och det kan till och med ge en en såndär mysfaktor på morgonen när man hör något svagt dongande i fjärran. Det var dock mindre trevligt när vårat sovrumsfönster befann sig på samma höjd och ca 10 meter från kyrktonet. VI HÖRDE ALLT!

I Barcelona jobbade jag ibland till 4 på natten och kom inte hem förän 5, 6 tiden. Detta spelade ingen roll. På lördag och söndag morgon var de där. Småbarnen, som gick i led. Spelade, slog på sina trummor. Lägg till en lägenhet på andra våningen, ett öppetfönster och en trött Louise i rummet, räkna sedan ut exakt vilket humör jag var på när jag gick upp och sa godmorgon till mina rommates!

Väl hemma i Sverige igen, i Onsala har min mamma inte gett upp om att jag ska vara uppe i tid. Hon har dock förändrat bemötandet jag får på morgonen. Ingen frukost väntar vid köksbordet; "Du sover ju så länge Louise, du får väl ta en liten macka eller något, vi har redan ätit". Hon har inte heller samma förståelse för mitt morgonhumör hon hade tidigare; "Nu får du ge dig Louise, var inte så sur. Lär dig att behärska ditt humör".

Men jag orkar inte. När jag, på alla mina adresser har blivit väckt på jävliga sätt tycker jag att jag har befogenhet för att få dricka en kopp kaffe och fräsa till de som tilltalar mig i några minuter, innan jag kan bjuda på ett litet leende....