"Hej rid-tönt" började ett av smsen jag fick av Louise idag. Och det sammanfattar min dag ganska bra. Inte töntdelen naturligtvis, men riddelen. Jag tror det är dags för en historia.
På gymnasiet skulle varje elev läsa 300 poäng "individuellt val". 300 poäng då man fick göra nästan precis vad man ville. Lära sig navigera? Läsa körkortsteori? Kanske specialidrott? De flesta såg det som en möjlighet att få höga betyg utan att behöva anstränga sig särskilt mycket. I alla fall gjorde jag det när jag glad i hågen och självsäker till tusen anmälde mig till "Ridning steg 2". Jag hade då ridit regelbundet i 11 år; en nybörjarkurs var nästan skrattretande och jag såg redan innan kursen började framför mig vad mitt betyg skulle bli. M V G. Någonting annat fanns inte.
Sedan fick jag körtelfeber.
Med körtelfebern fick jag ett "Malin får inte rida, hennes mjälte kan spricka och hon kan dö"-intyg av läkaren. Ingen ridning alls. Allra sista lektionen hade jag dock blivit frisk nog att vara med. Då hade jag inte gjort någonting fysiskt alls på sex veckor och hade inte ork nog att ens styra hästen. Betyget kom. VG. Det betyder att jag nu måste tenta upp kursen. Tenta upp "Ridning steg 2".
Och idag började det; jag satt i sadeln för första gången på nästan tre år. Dagens känsla är därför spruckna blåsor på händerna, lera precis överallt samt problem med att sitta ner. Dessutom går jag som en cowboy på grund av smärtan. Och inte nog med det; det bästa jag fick höra var "men vilken fin galoppfattning Malin" och det kändes som ett stort hån. Jag kunde fatta galopp fint när jag var 11 år gammal. Jag har alltså bakåtvecklats, om det är ett ord, 10 år. Tänk om jag inte kommer kunna bli psykolog för att jag är dålig på att rida. Som när Jespers syster inte kunde söka till läkare då hon hade VG i bild. Det vore nästan kul.
På gymnasiet skulle varje elev läsa 300 poäng "individuellt val". 300 poäng då man fick göra nästan precis vad man ville. Lära sig navigera? Läsa körkortsteori? Kanske specialidrott? De flesta såg det som en möjlighet att få höga betyg utan att behöva anstränga sig särskilt mycket. I alla fall gjorde jag det när jag glad i hågen och självsäker till tusen anmälde mig till "Ridning steg 2". Jag hade då ridit regelbundet i 11 år; en nybörjarkurs var nästan skrattretande och jag såg redan innan kursen började framför mig vad mitt betyg skulle bli. M V G. Någonting annat fanns inte.
Sedan fick jag körtelfeber.
Med körtelfebern fick jag ett "Malin får inte rida, hennes mjälte kan spricka och hon kan dö"-intyg av läkaren. Ingen ridning alls. Allra sista lektionen hade jag dock blivit frisk nog att vara med. Då hade jag inte gjort någonting fysiskt alls på sex veckor och hade inte ork nog att ens styra hästen. Betyget kom. VG. Det betyder att jag nu måste tenta upp kursen. Tenta upp "Ridning steg 2".
Och idag började det; jag satt i sadeln för första gången på nästan tre år. Dagens känsla är därför spruckna blåsor på händerna, lera precis överallt samt problem med att sitta ner. Dessutom går jag som en cowboy på grund av smärtan. Och inte nog med det; det bästa jag fick höra var "men vilken fin galoppfattning Malin" och det kändes som ett stort hån. Jag kunde fatta galopp fint när jag var 11 år gammal. Jag har alltså bakåtvecklats, om det är ett ord, 10 år. Tänk om jag inte kommer kunna bli psykolog för att jag är dålig på att rida. Som när Jespers syster inte kunde söka till läkare då hon hade VG i bild. Det vore nästan kul.
Jodpush? Check.
Ridstrumpor? Check.
Leggings då lillasyster antagligen snott mina ridbyxor? Check.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar