Therese

Jag vill tacka Malin för hennes fina bild på hennes tårta till mig!

Detta tar mig genast tillbaka i tiden. Jag och Malin var lite yngre, lite oerfarnare, lite töntigare och jag, lite fulare. Vi bodde i samma område när vi var unga. Det var som ett litet Bullerbyn som innefattade mig, Malin, Ramsus, Emil, Johan och Anna. Vi umgicks dock mest på somrarna och vintrarna. På somrarna badade vi jämt. Vi cyklade upp till sjön på morgonen och sedan hem för att äta middag på eftermiddagen. När vi var klara cyklade vi upp igen för ett kvällsdopp. Så höll vi på. På kvällarna hyrde vi filmer, mutade hyrfilmsgubben att låta oss hyra skräckfilmernas skräckfilmer. På vintern åkte vi pulka, stjärtlapp och snowracer tills vi hade blåa rumpor.

Under denna period i våra liv hade vi även en tradition. Varje gång någon fyllde år så gjorde vi en tårta. Vi ansträngde oss verkligen inför varandra. Alla i Bullerbyn fyllde år på sommaren utan jag. När det sedan var höst och det var min tur umgicks vi inte lika mycket, det var då lätt hänt att jag blev bortglömd. En av dessa gånger träffade jag Rasmus i affären samma dag, 22 oktober, för ett antal år sedan. Jag berättade klart och tydligt att jag fyllde år och höjde lite på ögonbrynen. ”Ge mig en tårta nu för fanken!”, tänkte jag.
Den födelsedagen stod jag med tårar i ögonen och tittade ut på gatan. Ingen kom. Jag genomled det kalaset, gästerna började gå och jag hade gett upp min överraskningstårta för längesedan, hoppet var som bortblåst. Då plingade det på dörren. Jag fick en ögonbindel och blev ledsagad till vår kvartersgård. Där hade de fyllt lokalen med ”chucky”-tema. De hade ansträngt sig mer än med någon annans tårta. Jag måste säga att denna present fortfarande ligger på topp 10, av mina bästa presenter någonsin. Tack alla mina gamla barn i Almekärr.