Therese

När jag fortfarande bodde hemma pågick en ständig kamp med mina systrar, vi bråkade konstant. Givetvis älskade jag dom mer än något annat men just då, för lite mer än ett år sedan, kunde man ofta glömma det älskvärda. Ett år senare är läget ett annat. Vi kommer överens igen, Sandra och Linda har dock fortsatt kampen på en ny nivå, på egen hand. Jag står tacksamt utanför.

Som ung stod jag för klumpighet, slarvern, den lite fulare, den lite mulligare i familjen. Sandra och Linda stod för det vackra, graciösa, ordningsamma osv, osv.

Farmor om sina barnbarn:
”Sandra och Linda, med sina kastanjebruna ögon och guldbruna hår...”
Jag: ”Jag då, farmor”
Farmor: ”Ja... du... har ju gråa ögon och råttfärgat hår!”

Jag är inte bitter, jag tycker det är roligt, jag skrattar åt farmors kommentar. Sanningen är att dom är vackra, otroligt vackra. Önskade att dom kunde förstå det. Hur duktiga dom är som kämpar så mycket i skolan, som får så bra betyg, som är så snälla, omtänksamma och allt.

Jag vill med detta tala om hur mycket jag älskar dom och hur mycket dom betyder. Hade aldrig överlevt utan dem.