Malin

I Lund finns det ingenting som förvånar. Ingenting. Jag menar, kryper någon runt på alla fyra och skäller som en hund inne på Ica kliver man helt enkelt över personen i fråga för att få tag på sitt paket mjölk. Och skulle stadens alla fontäner vara fulla av skum en fin vårdag så tycker man mest att det är trevligt. Och jag menar, skulle det klockan 11.00 en onsdag komma 30 personer iklädda röda overaller skrikandes sånger, viftandes på vodkaflaskor och bärandes på en enorm elefant i papp (true story) så bryr man sig inte om varken skrikandet, alkoholen eller elefanten utan försöker istället komma på vilken sektion på LTH som har röd som sin färg. Maskinteknik för er som undrar.

Lund i ett nötskal alltså. Stundentlivet är överallt och inte förrän i lördags insåg jag fullt ut hur mycket man vant sig vid det. Inflyttningsfest i Malmö stod nämligen på schemat, temat var "sommar" och som de lundensare vi är struntade Felicia och jag i regnet och drog på oss varsin vit sommarklänning samt matchande, nyflätade midsommarkransar.

Under promenaden från hemma till bussen hade vi lika gärna kunnat vara osynliga. Reaktionerna vi fick då vi klev av i Malmö, mindre än två mil från Lund, var vi dock inte alls beredda på. Folk tittade och pekade, frågade frågor och gav oss komplimanger. Vi drog slutsatsen att vi bor i världens bästa stad samt att Malmö nog behöver lite mer skum i sina fontäner.