Mikaela

Solen har börjat stiga, fåglarna har börjat kvittra. Det är en ljummen junimorgon och jag vinglar sakta hemåt, iklädd studentmössa och vit klänning. Mitt hår är trassligt och luktar rök, mina fötter värker, min hals gör ont och jag är hes. Jag är trött. Jättetrött. Mina vänner har även de vinglat iväg, hem mot sig. När jag öppnar vår grind tänker jag att Idag var en lång, lång, dag. Jag har nu varit vaken imer än tjugofyra timmar och allt jag vill är att krypa ner i min stora varma säng, gosa ner mig under mitt mysiga täcke, och sova. Jag låser upp ytterdörren, smyger tyst upp för trappan, och öppnar dörren till mitt rum. Jag tänder lampan och kastar av mig mössan. Från sängen – min säng - kommer snarkningar och jag ser konturer av två människokroppar. Jag stannar förskräckt. Jag står där och stirrar, förstelnad, ja som ett rådjur precis innan det blir påkört. Jag går sedan sakta, sakta, närmare sängen och ser plötsligt vilka de är. Jag känner igen deras sovande ansikten så otroligt väl. Lillebror och Oskar!

Jag svär, rycker i täcket, skakar om de sovande, och skriker åt dem. Jag vill sova här. Jag! Varför ligger de i min säng och sussar sött och inte i sina egna!? Oskar tittar yrvaket på mig, pekar på ett litet, litet, utrymme längst ut på kanten av sängen, och somnar om. Jag stampar i golvet och rusar iväg till brorsans pyttelilla, obekväma, killsäng och lägger mig missnöjt under hans tunna kalla täcke.

Nästa morgon, sådär fyra timmar efter jag somnat, väcks jag av att mini kommer springande. ”Mikaela, Mikaela, vakna!”. Jag kliver ur sängen och drar mig långsamt, långsamt, bort mot köket där jag möts av fyra pigga och glada ansikten. Mamma, Pappa, Farmor och ”låtsasfarfar”. Dagen efter min studentdag var tydligen min farmors bröllopsdag! Innan jag vet ordet av korkas champagne upp och jag står ofrivilligt med ett glas i min hand och poserar framför en kamera. Hur gick det till? Ska jag börja dagen efter studenten med ett glas champagne? Ja, tydligen. Motvilligt sippade jag i mig champagnen och kände tydligt hur kroppen skrek ÖVERDOS, ÖVERDOS! Femton minuter senare log jag, ursäktade mig, och vacklade tillbaka mot lillebrors kalla killsäng igen. Jag minns att jag, precis innan jag somnade om, tänkte att första dagen på mitt nya liv nog var lite sisådär…