Therese

Jag tillbringade min gymnasietid på Schillerska Gymnasium. Där fanns en man i övre medelåldern som jag hade i en tillvalskurs. Han var mycket speciell denna man. Hela hans uppenbarelse var en flummig, ordbajsande, extremt stressad och exalterad person. Framförallt älskade han Vasaparken, hela kursen jag hade med honom handlade om parken.

Det var en gång under ett samtal med min lärare som jag till min fasa upptäckte en stor, stor snorkråka i hans näsborre. Denna kråka var ingen vanlig. Det var den största jag sett, den hade en ljusgul nyans, såg ut att ha en kletig, levrad konsistens och den tittade på mig. Jag sade ingenting. Efter ett tag insåg jag att det gått för lång tid för att säga något. Just som jag stod och funderade över mitt beslut drog han sin hand över näsan, fick med sig den gigantiska kråkan som följde med till kinden men satt liksom fortfarande kvar i näsan… En stor sträng av snor låg i hans ansikte, fortfarande teg jag. Han stod och hoppade så att hans gråa yviga hår svajade medan han gav mig respons om ett foto. Jag sade något men minns inte vad, jag minns inget av detta samtal. Allt vi diskuterade och allt som hände runtom är som en suddig dimma, förutom denna snorkråka. Just det minnet sitter etsat i mitt minne.

En annan elev dök upp bakom mig för att flika in något, hon liksom jag upptäckte vad som stod på i hans ansikte. Till skillnad ifrån mig sade hon till, han rafsade runt i ansiktet med ena handen för att få bort den, det blev en klar förbättring men kvar satt den…