Malin

Det har klagats många gånger på rummet Louise, Mikaela och jag delade under vår första månad i Dublin. Det var på nio kvadratmeter och visst, det var TRÅNGT. Och då Mikaela började arbeta tidigare än både mig och Louise varje vardag och då vi ibland istället jobbade helger gick ingenting ihop. Men vet ni tjejer?! Jag kom på att jag varit med om så mycket värre.

Under lika lång tid bodde jag med fem främlingar i ett yttepytterum på Australiens östkust. Tre våningsängar inknökade i ett litet rum med endast en smal gång emellan som aldrig var fri. Och inte nog med det, vi hade inte lyxen av en klädställning som vi hade på Irland. Oh nej. Vi delade istället på små lådor under sängarna.

Och i Australien var det inte frågan om irritation av att någon gick upp vid sju när man själv inte började förrän 12. Inte alls. Endel klockor började ringa redan 03.45, så tidigt att de irländare och tyskar som inte hade jobb för dagen fortfarande stog och dansade på borden till hög musik utanför ens fönster. Dublin var en barnlek.

En jämförelse:

Dublin, Irland.
Under våningsängen ligger Louises madrass. Men ändå. Vi kunde gå säkert ett helt steg i rummet även när den var ute.

Bundaberg, Australien.
Jag tar bilden från min säng. Där min säng tar slut är dörren ut. Ser ni gången mellan sängarna? Nej, just det! :) Lägg till irländare som dansar på borden till hög musik, fem rumsvänner, klockor som ringer 03.45 och arbetsdagar på tomatfält i 38 graders värme.