Louise

Väldigt ofta har jag vaknat på morgonen och tänkt "åh, vilken underbar dag" Inte idag. Det började utav att min mamma väckte mig, jag tittade ut genom förnstret, regn, Fan. Jag funderade på vad jag skulle göra under dagen, mitt jäkla Svenska/samhällsK-arbete, fan.

Jag satte mig vid datorn för att börja plugga. Satte på filmen Darwins Nightmare som handlar om Tanzania och vilkla konsekvenser samhället drabbats av pågrund utav att någon planterade in Nilabborren i Lake Viktoria, någon gång för ca 50 år sedan.
Man får se mammor som står barfota i gyttja och hänger upp gammalt fiskrens, med likmaskar som kryper mellan deras tår. Stanken de får vara med om kan jag inte ens föreställa mig.

Man matas med bilder på barn som fightas över en näve ris. Vackra tjejer som har tvingats in i prostitution för att kunna försörja sig, en av dem blir mördad.
Jag kan fortsätta i evigheter om allt fruktansvärt man får se. Men det som berörde mig mest, det mest fruktansvärda. Det som fick mig att bara vilja släppa allt jag har för händerna för att åka ner och ge en hjälpande hand, var när jag såg två små pojkar. De var inte äldre än 14 år. De var föräldralösa, bodde på gatan. Hade ingen mat. De satt längst vägkanten, rökte, en tredje pojke kom springande "Titta vi fick lite till" säger han och räcker fram en petflaska som är fylld med lim.

De sniffar på limmet för få bort hungerkännslorna, efter några minuter ligger det tre sovande (?) barn på gatan.
En man pratar, "Så här gör de varje kväll, de somnar vid vägkanten, endel vaknar inte, ibland kommer det förbi människor som gör otukt med dem, så är det för de föräldralösa barnen".

Plötsligt är jag glad för att jag bor i Sverige. Jag kanske har allt för mycket skolarbete och jag kan inte gå i kjol och T-shirt hela dagarna men jag får gå i skolan och har ett hem.
Det gav mig lite perspektiv på min tillvaro jag har det så Jävla bra!

Tack och Godmorgon!