Therese

Jag knegade på ett café en gång. Café Pour Bon, ett jobb jag aldrig uppskattade. Jag är en typ av person som aldrig skulle använda ordet ”kneg”, men för mig var det verkligen inte min grej och ett riktigt kneg. Jag var urusel och gjorde allt annat än bra ifrån mig. Jag ska inte klaga på varken själva caféet eller personalen. Min vantrivsel hängde enbart på mitt eget misslyckande. Jag tålde inte den typen av stress, man var en lort. En rännstensunge som fjäskade med snobbiga tanter.
Dessa tanter är ett speciellt släkte. Jag minns när de klev in i butiken. Blickade ut och sniffade. Dom sniffade tills snoret drogs ner i munnen. Alltid hittade de något att peka på. De njöt när de såg min förvirrade, rullande blick. Jag såg hur det sprutade laserstrålar ur ögonen. De påminde mig om häxor ur boken ”häxorna” av Roald Dahl. Alltid var något fel. För mycket smör, för varmt te, för kall choklad, för kallt kaffe. Jag jobbade där ett halvår och jag ser ändå tillbaka på den tiden som en bra tid. Det som gjorde allt så bra var att jag träffade några av mina bästa vänner där. Agnes och Stacey.

Agnes och jag står varandra mycket nära. Jag har aldrig träffat en människa som är så lik och olik mig på samma gång. Hon är den mest snälla, omtänksamma och sympatiska person jag känner. Vår humor är stundvis så låg att man knappt når ner till den. Vi fiser, skrattar och gråter tillsammans. Just nu befinner hon sig i England och jag saknar henne av hela mitt hjärta. Jag vill skrika ”Kom hem! Kom hem!”, jag väljer att vara tyst. För jag vet att det bästa för henne är att vara kvar i London. Jag ska hälsa på. Ska beställa en biljett när lönen tittat in på mitt konto.


Agnes Gry, du är bäst! Snart kommer jag.