Jag hade kunnat ägna dagens lilla blogg-inlägg åt att berätta om hur jag försov mig imorse, hur jag träffade en kär gammal vän när jag var inne i stan, eller hur jag köpte nya kläder. Istället tänker jag hedra min mormor, mamma, och moster litegrann. Kanske låter lite löjligt, men det tycker jag absolut inte det är.
Anledningen till detta är att hon nu vart senildement i sex år. Vi är väldigt lika, hon och jag. Ja, jag erkänner, jag kallas ibland Lill-Ulla efter henne (berätta det inte får någon). Man kan säga att jag, min mamma, min moster, och min mormor är ungefär likadana. Inte indetiska, men vi har mycket gemensamt. Därför har jag alltid känt ett speciellt band till henne. Mormor alltså.
Hon är fortfarande lika glad och mysig, men det är ändå inte riktigt samma gamla mormor som det en gång var. Jag insåg att jag saknar henne.
Vissa får ångest över att inse att de är lika sina släktingar och föräldrar. Det får inte jag. Både min mamma och min mormor är intelligenta och starka kvinnor. Mamma har många sidor som jag önskar jag hade mer av. Jag hoppas jag blir som dem!
Fint skrivet Mickan. Jag känner likadant med min mamma. :)
SvaraRaderaMin mamma är lite avundsjuk på mormor för att hon och jag kan förstå varandra på ett plan dit mamma inte når. Intressant det där med släktingband...
SvaraRadera