Louise

Jag är ytlig och lat. Egentligen en ganska dålig kombination då jag vill vara ute och träna men min lathet sätter käppar i hjulet.

Nu ska jag göra en deal med mig själv, igen...

Jag ska börja träna, en timmes jogging runda minst 5 dagar i veckan. Jag ska, ska, ska klara det. Men för att ge min lathet en morot så ska jag få tillåtelse från mig själv att köpa någon av dessa underbara klänningar i slutet av november, om jag kan visa en förbättrad hälsa.

Mitt nya liv, here I come!

Klänningarna är från http://www.asos.com/

Min favorit är den grön/rosa och den Svart/röda

Malin

I Australien kallar de det "procrastination". Jag vet inte det riktigt hur man översätter det till svenska men det handlar om att man har något att göra som man inte vill göra och att man därför istället sysselsätter sig med annat. Ikväll procrastinatar jag för fulla muggar. 15 sidor matte, 20 sidor naturkunskap, 10 sidor samhällskunskap. Notera att det är fredagkväll.

Istället för att plugga gör jag alltså annat. Just nu är jag inne på olika resesidor. Maldiverna 2500 kronor, Kap Verde 3000 kronor. Jag blir nästan galen.

Jag vill inte vara här med mina böcker, jag vill dricka drinkar i alla världens färger i ett turkost hav någonstans med vännerna. Här kommer lite bilder från när jag var på Yasawa-öarna i Fiji för nästan exakt två år sedan. Saknad.

Malin

Mamma kom precis hem från jobbet, med sig hade hon en stor godispåse. "Ifall det kommer barn och säger bus eller godis, det är ju Halloween" sa hon och log. Jag log tillbaka. Tre sekunder senare kom jag att tänka på Louises senaste inläggs och blev full i skratt. Jag ser det framför mig. Louise springer runt som en galning hela helgen och försöker stoppa barn från att kasta ägg på hennes hus medan jag ligger här och pluggar, i luuugn och ro. Allt är som det ska vara

Tack mamma.

Louise

Sitter just nu på Linneas rum och tittar på TV. En trappa ner pågår en 90-års fest

Idag bara väntar jag på att få ett ägg kastat på mitt fönster. Det är Halloween, min mammas sambo har vägrat att köpa godis till ungarna så här kommer tricken avlösa varandra.

Nåväl, nu nalkas strax lite käk, kan någon slå mig ett räddande samtal...

My day in pictures...

Vi tog en ansiktsmask förut i dag...

Klädvalet, klänning från H&M eller River Island.

How to attend a party in Odd Molly

Therese

Mikaela

Igår kom Staffan hit och pluggade med mig. Det är alltid trevligt med lite besök! Han hade med sig en påse nybakta muffins dessutom, vilket gjorde honom ännu mer välkommen. Vi pluggade inte så mycket, dock. Vi åt muffins, tittade på Gilmore girls, och diskuterade syskonrelationer istället.

Imorse när jag vaknade tittade jag lite på Malou möter. Håkan Hellström var där och pratade. Han är himla go, och söt, och bra.. men vad var det för flummighet? Han svarade på varenda fråga med ett svar som inte alls passade in i sammanhanget.

Anledningen till att jag berättar om Håkan är att han påminde mig om en sak. Han påminde mig om de gamla dagarna då jag och Therese klädde ut oss till detektiver. Vi tog på oss Therese föräldrars gamla kläder - jag brukade använda Susannes rosa, fluffiga, bröllopsklänning.

Med vår mycket vackra klädsel gav vi oss sedan ut på stan, med både anteckningsblock och förstoringsglas nedpackat i väskan, och började spionera. Therese, jag vill ut och spionera någon dag snart.

Therese

Godkväll mina barn.
Idag efter jobbet träffade jag Stacey och hennes förtjusande syster Rebecka. Vi möttes upp på på Pour Bon och vandrande ut i kylan bland konsumerande människor. Jag köpte ett par stövlar för satans massa pengar som jag trånat efter i ett par veckor. Det blev en kjol och en klänning också, men det visade sig sitta som ett korvskinn på en falukorv, tänk er! Inte okej. Så där kommer jag håva tillbaka lite pengar!

Det gäller att tänka positivt när man köpt sig fattig!
Dagens visord. Lägg det på minnet, barn.

Louise

Paniiiiik, jag var hemma hos mitt nya span i går, tittade på film. Det var mysigt, det blev en puss när vi skilldes åt och allt sånt, trevligt, inga kännslor, bara mys...

I morse vaknade jag, bloggade, jag hade bestämmt mig för att bli mer killig, allt var under kontroll.

En timme senare har jag panik, springer runt i mitt rum, var är min tröja? Fuck, jag har glömt den hos mitt span. Telefonkonferans med Malin, vad göra, vad göra?

Ett-glömde jag min tröja hos dig-sms åker iväg, två timmar senare är jag upprörd och stirrar på min mobil, varför svarar han inte?

Fan, jag suger på att vara killig, jag behöver en mentor. Finns det en kille som kan hjälpa mig, hjälpa mig överge mitt tjejiga beteende och bli mer cool...

Just because I’m such a girl...

Malin

Jag kommer ihåg dagens datum för tio år sedan som om det var igår. 30 oktober 1998.

Mikaela, Therese och jag gick alla tre i samma klass; 5A. Dagens första lektion var gymnastik, precis som vanligt. Men när vi kom in i den lilla gymnastiksalen var ingenting som vanligt, tvärt om. Lamporna var släckta och i mitten av den cirkel vi vanligtvis samlades kring brann ett ensamt stearinljus.

Vi satte oss ner och fick höra om diskoteksbrand, Hisingen, död. 28 11-åringar med alla möjligheter i hela världen framför sig fick lära sig om livet, att 63 ungdomar bara ett par år äldre än oss nu var borta. Jag kommer inte ihåg riktigt vad som sas, vad vi gjorde resten av dagen, vad jag tyckte eller kände. Jag kommer bara ihåg den mörka salen och det där ljuset.

Ett ljus känns så jävla futtigt i sammanhanget men efter alla år i kyrkan förknippar jag ljus med någonting som faktiskt kan göra skillnad. Så här, ett ljus till de 63 ungdomar som förlorade livet den där oktobernatten för tio år sedan; ett ljus till deras familjer som fortfarande kämpar med sorgen.

Louise

Jag är en så jävla tjejig. Ska jag skicka ett sms till ett span behöver jag minst 2 vänner som godkänner smset. "Kan jag skriva såhär?" "Tror ni han fattar vad jag menar?" "Om jag stavar han namn fel, tror ni han fattar att jag inte har värsta crushen på honom då?"- är frågor som jag alltid ställer. Och då är det inte fråga om att jag ska skicka ett sms där jag förklarar min kärlek, nej då ska jag bara höra hur det är med honom och ifall han kanske har lust att hänga med ut och festa till helgen.

Nu känner jag att det har gått lite över styr. Killar tänker inte så, de överanalyserar inte ett sms eller ett telefonsamtal. Om jag frågar honom om han vill hänga med ut i helgen springer inte han till sin närmsta vän och utropar i falsett "Halååå, Louise undrade om jag ville hänga med ut i helgen, vad tror du det betyder?"

Nej killar är coola, lugna och struntar i att läsa mellan raderna. Gud, vilken skönt liv...

Killar, Ni har inspererat mig, från och med nu ska jag bli mer kille..

Inga mer förberedningar innan ett telefonsamtal, ingen telefonkonferans innan ivägskickat sms...

Det skall bli:

Chicks before dicks, hoes before bros and so on...

If I were a boy, even just for a day

I'd roll out of bed in the morning and throw on what I wanted and go

Drink beer with the guys, and chase after girls

I'd kick it with who I wanted and I'd never get confronted for it

Cause they stick up for me.

Tjejer, nu ska vi börja bete oss som killar!

Mikaela

Is there anybody out there feeling something?

Therese

Minns ni?
Phats & Small - Turn Around

Mikaela

Jag har delat med mig aldeless för lite av min One tree hill galenskap! Av min töntighet, överhuvudtaget. Förlåt. Jag lovar att det i framtiden kommer vara mycket mer töntiga Mikaela-grejer på denhär bloggen. Det behövs!

Mikaela

Det är jag, Lousie, och Lorelai Gilmore mot världen.

Ibland, eller ganska ofta faktiskt, säger jag saker som enligt min mening är självklara skämt men som till min förfäran uppfattas som helt seriösa utifrån.

Jag kan inte ens räkna alla de gånger jag sagt superkorkade saker och antagit att personen jag pratat med förstått att jag inte menat allvar, och personen i fråga inte alls förstått...

En gång då även Louise uppfattades som seriös i en oerhört oseriös stud, var i skolan. Vi drog inga Bellmanhistorier, och vi gapskrattade inte rakt ut, men vi var ändå båda överens om att vad vi sysselsatte oss med var att skoja. Senare kom en klasskompis fram, mycket oroad, och frågade om vi fortfarande var ovänner efter det förfärliga bråket vi haft tidigare.

Jag känner mig missförstådd.

Therese

Therese

Malin uppmanar mig att skaffa en "deal", jag ska lova något.

Jahopp, tänker jag. Vad fanken ska jag lova och inte hålla. Banta ner mig till fördärv? Skära av tungspetsen? Klippa ögonfransarna? Bli alkoholist? Drogist? Fascist? Vad ska man egentligen lova på en sådan uppmaning, jag måste ändå vara värst.

Jag skall inte befinna mig i Sverige 29 oktober nästa år. Det kan ni skriva upp. Sjukt tråkigt, absolut inte värst. Fis-skammen hänger väl som en tung kappa över mig än...

Malin

Det har vart en dealarnas dag här på Glapp. Louise ska bli brunett, Mikaela ska vara singel ett år och jag ska skaffa ring i läppen om jag inte ska studera på universitetet i vår.

Therese, vi behöver en deal från dig också. Vad ska du göra?

Mikaela

Idag har jag haft biokväll med familjen. Vi såg Mamma Mia. En film som alla säger gör en jätteglad, nykär, och sprallig, gjorde mig istället kärlekskrank och deprimerad. Jag har ingen annan förklaring till detta, än att jag helt enkelt måste vara byggd på ett annat sätt än alla andra. Detta har slått mig även tidigare. Jag gråter aldrig där man ska gråta, och skrattar aldrig där man ska skratta. Jag funkar inte så.

Jag har också en deal, precis som Malin. Eller ett löfte kanske är rätta ordet. Jag erkänner härmed, den 28 oktober 2008, att jag är långt ifrån redo att ha pojkvän. Jag vill vara singel, minst ett år. Kanske mer. Här kommer löftet – jag ska vara singel exakt ett år, från och med nu. Träffar jag någon, får han glatt vänta.

Föresten, idag för ett år sedan åkte jag till Dublin. Grattis till mig och Dublin, på vår ettårsdag.

Louise

Först gjorde Victoria Silverstedt det, därefter följde Carolina Gynning, nu funderar jag också på att göra det!

Nej, jag ska inte vikaut mig, inte heller försöka få ett kontrakt med Sisters som modell utan jag vill färga mitt hår brunt...

Undrar hur ett liv som brunett skulle se ut?

Vågar jag testa?

Skulle jag klara det?

Malin

Okej bloggen, det är deal-dags.

Jag älskar dealar och kan inte få min läppiercing ut ur huvudet trots att de flesta verkar vara emot det, eller kanske just därför. I alla fall, det är dags för en deal. Kommer jag inte in på psykologprogrammet i Lund/Uppsala/Stockholm/Göteborg i vår piercar jag läppen i januari och sen flyr jag åter landet. Kommer jag in struntar jag i det. Deal?! Jag tror egentligen inte på annat än Gud och den mänskliga fria viljan men jag lämnar ändå beslutet till ödet, det blir liksom mer spännande så.

Det ser lite halvmörkt ut på universitetsfronten då bara 8 månader av min arbetslivserfarenhet registrerats på studera.nu. Gah. 21-årsrevolt, here I come. :)

Jag om 10 år?

Therese

Jag har aldrig varit en finkänslig människa när det gäller fisar, rapar och allt sådant. Jag har inte heller problem med andra runt omkring mig som har gasiga magar. Det är en del av min humor. Med detta vill jag inte påstå att jag sniffar fisar dagarna i enda utan jag vill snarare påpeka att det är något som jag accepterar.

Så kommer det till personer som man tycker mycket om. Igår låg jag i soffan och tittade film med Mr X, skrattattacken kommer och en helt oväntad fis ryker av. Jag drabbas av panik, blir alldels stel och spärrar upp ögonen. Begraver ansiktet i händerna. Jag kan inte sluta skratta och jag skäms. Den kom så förbannat olägligt, det kändes som om när han tittade på mig så tittade han på en fis. Jag var inte längre en människa utan hade tillsammans med ett pruttläte förvandlats till ett smutsigt gasmoln. Jag skäms ännu, detta är inte likt mig. Måste komma över denna skam!

Therese

Mina böner har blivit hörda.
Igår kom jag hem, hade tränat och var på ruskigt bra humör. Jag låste upp dörren medan jag trallade en liten visa för mig själv. Lade nycklarna försiktigt på min lilla kista, tog av mig skorna och hängde jackan så vackert på kroken. Började till och med plocka undan lite kläder jag slängt omkring mig tidigare på morgonen. Jag vände mig om och stelnar till, ett brev. Inte ett vanligt brev. Nej, det är vitt, ett A3 och så står det ”Schenker” i ena hörnet. Jag öppnar. Det är skrivet med silverpenna på ett limegrönt papper. Längst ner i hörnet är det en liten bild på Scott, ifrån Five om ni minns, min ungdomskärlek. Jag fick alltså ett kärleksbrev igår.

AjAjAj, undertecknad: hemlig beundrare. Vem kan detta vara… spännande, det spritter i kroppen på mig!

Mikaela, du är underbar! Tack för ditt kärleksbrev. Jag älskar dig med.

Louise

Det verkar råda någon allmän syskonkärlek här på bloggen just nu. Jag ska nämligen stämma in på mikaelas inlägg och skriva lite om min syster...

Linnea, min syster har nämligen flyttat till Kungsbacka, hon har lämnat Lerum för Onsala, istället för 30 minuters cykling till skolan, kommer hon nu åka tåg i 1½ timma.

Det är faktiskt riktigt roligt att bo tillsammans med syster, vi har ju trotts allt inte gjort det på över ett år. Denna kväll har vi tillbringat i Linneas rum och gjort systerliga saker.
Jag har pratat om allt och inget och Linnea har suttit bredvid och, vid några tillfällen, klämmt in atthon tycker att jag är dum i huvet (hon brukar tycka det..).



Nu ska vi se på film V for Vendetta.






Systrarna Karstorp

Malin

Jag är glad jämt nu för tiden, nästan så ofta att jag börjar undra om det är något fel på mig. Och det är ju bra. Men idag är jag alldeles Winnerbäckig och har en känsla av söndagkvällsförvridenhet. Jag är medveten om att det varken är söndag eller kväll men ändå, den där känslan som han sätter ord på så himla bra. Vet ni vad jag menar?

"Jag gick på en gata mot ett äventyr,

jag kom till en plats där pengar styr.

Där spriten var billig men fyllan dyr,

man fattar lätt varför människor flyr.

Det är ett hårt liv" -LW

Mikaela

Veronica Maggio - 17 år

Malin nämnde att hon aldrig haft någon tonårsrevolution. Att hon höll sig lugn och gjorde sin mamma glad. Sådan var inte jag. Jag var ingen värsting. Ingen gangster, eller så. Men jag var inte mig själv, heller.

Men jag ångrar ingenting. Jag lärde mig massor och är ganska nöjd med resultatet. Jag reste iväg från allt och kom tillbaka utan allt detdär som jag släpade runt på innan. Det blev bra tillslut. Jättebra.

Louise

Jag tror på ödet, jag gör faktisk det. Det finns en speciell väg som vi ska gå, ibland stoppar ödet oss från att välja fel väg, ibland hjälper den oss att gå den rätta vägen.

Idag drog ödet in i mitt liv...
Engelska prov klockan 9.00, jag vaknade klockan 8.00. Ödet.
Jag missadebussen men tänkte att jag kan cykla ner till stationen och ta tåget, då började det regna som aldrig förr. Ödet.

Jag bör altså inte göra något prov idag, det skule inte bli bra, nu behöver jag bara komma på en förklaring till min lärare om varför jag inte var på provet, kanske ödet skulle vilja steppa in och hjälpa mig lite där med...

Mikaela

Bara för att min lillebror är bäst i världen.


>


För er som inte riktigt förstår vad min bror gör på bilderna (Therese) så är han med i en tävling, och gör reklam för Burton, inne i stan.

Han fick nya bindningar värda 4000kr när de gamla krossades. Ni skulle se lyckan i hans blick! Han svävar nog fortfarande på rosa moln..

Therese

Lördagen var solig, inte Kvällen, inte natten. Jag satte mig på tåget vid åtta, valde att lämna paraplyet hemma. Anlände allt för tidigt till centralstationen, fick vänta, något jag avskyr. Ett gäng killar letade sig in på tåget. Dom var hödljudda, hade rakade skallar och bar bombarjackor. Jag kände obehag. Höjde musiken i lurarna för att slippa dem, men de var duktiga på att överrösta varandra. Jag lutade mig tillbaka i det obekväma sätet och blundade, låtsades att jag var någon annanstans. De skröt om vem som hade starkast sprit i deras fantablandningar i petflaskorna. Detta påminde mig om varför jag flyttade ifrån Lerum. Slippa tåget.

Resten av kvällen var trevlig. Klockan ett på natten avvek jag ifrån lerumsfesten och sprang till tåget -i regnet. Jag var som en dyblöt disktrasa när jag kom fram till stationen. Alla i stan verkade ha tagit sitt förnuft till fånga och åkt hem. Jag gjorde desamma. Drack vin och tände ljus, mycket bättre än en smutsig och blöt fortsättning på utekvällen.

Therese

Mikaela

Som Malin sa var vi på partaj fixat av en kompis till mig, Patrik. Han ska åka jorden runt (varför är världen så orättvis?) och vi gick dit för ta farväl av den gamle mannen, helt enkelt.

Innan vi stack dit träffades vi hemma hos mig, även detta tidigare nämnt av Mallan Brallan. De kom hit och klagade på min klädsel/mitt rum/min musik.. ja, ni vet, det gamla vanliga. Förutom klagandet åt vi pizza och hade det ganska trevligt.

Ett par timmar efter att Malin åkte hem och vi gick till Patte, åkte jag och Louise tillbaka hem till mig och sov. Vi vaknade imorse - surpise, surpise - och har sedan dess legat i min säng och kollat på Gilmore Girls. Jag och Louise har en ganska speciell relation.. Hon är verkligen bäst, och det hoppas jag att hon vet att jag tycker, men fasiken var tråkiga vi kan vara när vi umgås! Vi sitter mest tysta. Ibland sover vi, ibland tittar vi på tv. Jag älskar det! :)

Nu har hon stuckit. Och jag är lämnad ensam kvar med min Geografi-bok.. Tror jag ska ringa Therese och Staffan och kolla om de kan underhålla mig ett tag. Hejhej!

Therese

Malin

Nu är det lördagkväll. Patrik, en vän till framförallt Mikaela, ska bege sig ut i världen och har ikväll avskedsfest. Jag ska upp jättetidigt imorgon och var därför tvungen att banga, resten av bloggen ska dock dit. Vi fyra, och Staffan som joinade senare, träffades tidigare ikväll hos Mikaela. Vi pratade strunt, drack vin eller öl och åt pizza. Jag är så underbart glad att jag har hittat vänner jag känner att jag kan vara mig själv med. För det, läsare, hör inte till vanligheterna. Jag sätter in några bilder för att visa hur fina de var innan utgång.

Dessutom vill jag tacka A för smset han skrev idag. Han läser garanerat inte detta men det gjorde mig otroligt glad och var precis vad jag behövde. För att jag är jag.

Vin och öl hos Mikaela.

Fina Therese

Söta Mikaela och söta Louise

Malin

När jag var i Australien nu i våras lärde jag känna fyra skottar som jag, som sagt, ska hälsa på nu i december och fira nyår med. Andrew, Tommy, India och Matthew; alla jättegoa. Jag hade dock svårt att förstå både Andrew och Matthew som har breda skottska dialekter, ni vet sådär så de uttalar "ago" ögå och så vidare. Nyss skickade Andrew en länk med en låt av bandet vi ska se på nyår. Och trots fem månaders övning samt att låten går i snigelfart skrattar jag mig igenom nästan hela, är det verkligen engelska?!

Så snälla. Ta 4 minuter ur era liv och berätta för mig om jag är den enda som på första lyssningen har svårt att förstå mer än de fem första meningarna och "whats the story, morning glory"? Suck.

Louise

Fredag, för en vecka sedan satt jag i slätthult med några vänner och drack öl, idag pluggar jag. Anledningen är att jag i natt låg vaken i 2 timmar, pluggångest, nu är det plugg som gäller hela lovet...

Imorgon blir sista dagen i frihet, okej, kanske söndag också.

Imorgon skall iallfall jag, Mikaela och Therese (Malin bangar) till Hot Cilli (gamla oslagbar, gamla torrarica). Visst ska det blir roligt att dra ut och festa, men stället vi skall göra det på känns sådär...

Jag är väldigt anti Lerum, och att festa i Lerum (på torrarica) finner jag inte nämnvärt underhållande, men har man gjort planer bör man hålla sig till dem.

Jag gillar inte Lerum, jag gillar inte människorna i komunen, jag är så innerligt trött på Lerum. Förr tyckte jag det var mysigt att möta folk i centrum som man halvkände. Idag drar jag upp luvan och tittar åt ett annat håll när jag går förbi dem.

Nej, jag är inte asocial, inte heller otrevlig jag orkar bara inte stanna. Jag orkar inte prata med X som just blivit befodrad i sitt jobb, X jobbar i lerum. Inte heller orkar jag stanna för att prata med Y som precis blivit mamma, vid 22 års ålder och flyttat ihopp med sin kille, Y bor i Lerum (ni fattar...) Jag har ingen lust att snacka med lerumsfolket som antingen är elektriker, byggare eller mammor i 20-års ålder, och som alltid har varit och alltid kommer vara kvar i Lerum.

Nej för att överleva en kväll på torrarica krävs nu mental förberedning och det är tur att jag kan förbereda mig långt, långt bort från Lerum (onsala), här är jag trygg...

Lerum, vackert på utsidan...

Malin

Det finns en sak här i livet som gör mig nervös. Eller det finns kanske fler men framförallt en, och det är att jag aldrig riktigt gjort uppror. Inte alls.

Jag försökte tänka på ett tillfälle när jag ens varit riktigt bråkig men minns bara en gång, på dagis. Jag var fyra år och kär i en kille som hette Sebastian. En gång blev han utskickad från morgonsamlingen för att han pratade för mycket. Då pratade jag med så jag också blev utskickad och fick vara med honom. Det är så illa ställt det någonsin varit med mig. Och det är lite oroväckande.

Visst har det nog varit en dröm för min mamma. Hon har aldrig fått samtal om att jag är full och behöver hämtas någonstans, jag väntade med tattueringar tills jag var 18 och hon har aldrig behövt undra vart hennes 16-åriga dotter egentligen spenderar nätterna. Och det låter kanske bra men jag är så otroligt rädd att det ska slå tillbaka på mig senare i livet. Jag vill inte springa runt i magtröjor och skrika "whoop, whoop" på stan med en cigarett i mungipan när jag är 30 år; jag vill inte behöva ta igen.

Anledningen till att jag grubblar så mycket över det är för att det är en sak jag inte lyckas växa ifrån; en sak jag blir stressad över att jag inte gjorde när jag var yngre och dummare, en sak jag är rädd att jag kommer ångra så länge jag lever. Jag vill pierca läppen. Underläppen, i mitten.

Jag vet att det är svårt att se det på mig när jag trippar runt i klänningar och pärlhalsband men jag älskar tattueringar; och jag älskar piercingar. Ju fler desto bättre och jag hatar att det inte går hand i hand med det liv jag vill leva, med killarna jag faller för och med mina ambitioner att i framtiden arbeta som psykolog. För visst ska man vara den man är och strunta i vad folk tycker men någon sorts realism måste också finnas med i bilden. Hade jag valt att gå i terapi hos en kille som ser ut som Benji Madden? Nej. Men åh, vad snygg han är och åh vad jag vill, vill, vill pierca mig precis som han gjort. What to do?

Hade jag varit kille och bra på musik hade jag sett ut som Benji.
No doubt about it.

Mikaela

Jag är en äkta julfanatiker. Jag älskar, älskar, älskar, jul. Inte bara julafton, utan hela grejen. Första advent, Lucia, uppesittarkvällen..

Jag är extremt skrikt med traditioner - ingnting får glömmas bort! Eller, det behöver absolut inte vara exakt likadant varje år, jag tycker om att lägga till nya juliga inslag. Komma på nya ideer som gör julen ännu lite juligare. Men att ta bort, eller glömma av, någon del i julfirandet? Big NONO.

Jag planerar, fixar, och donar, in i det minsta. Allt måste vara supermysigt. Jag bakar julgodis, dekorerar, köper mistel.. Jag är en liten Jul-Hitler skulle man kunna säga.

Jag har redan nu börjat drömma om, längta till, och planera inför Julafton och allt vad det innebär. Just av denna anledning är jag nu den första bloggskribenten som stolt kan meddela att årets önskelista redan är avklarad. Ja, listan är redan skriven och uppsatt på kylen.

Kom Julafton, Kom!

Therese

Vet ni hur jag känner mig nu?

- Lycklig.


Godmorgon gott folk!

Malin

Klockan har slagit midnatt, det är nu officiellt den 24 oktober.

24 oktober innebär alltid något nytt, något stort. De senaste fyra åren har de mest minnesvärda, förfärliga, jätteknasiga och alldeles underbara saker hänt just den 24 oktober. För mig har datumet kommit att bli det datum jag går och funderar mest på under hela året. Födeledag, jul, nyår och alla andra högtider har fått ta ett steg tillbaka; nu är det 24 oktober som gäller. Datumet har verkligen inte bara fört med sig bra saker men har ändå varje år lyckats förändra mitt liv och jag är väldigt nyfiken på om det fortsätter. Gör det det vet jag vad precis jag hoppas på. :)

Louise

Jag har haft en ovanlig vecka, ovanlig med lutning åt det dåliga hållet. Idag fixade jag även ännu en rolig historia jag kan läggapå hyllan och dra fram för att berätta på lite halvdåliga efterfester (huh?!)

Jag var hos min mamma, när jag kom dit sent på eftermiddagen såg jag nåra byggställningar utanför huset. Jag reflekterade dock inte mer över det...
I morse vaknade jag av hårda slag mot min vägg. Min hjärna har en dö-tid på ca 1 kopp kaffe, innan min kopp kaffe på morgonen är jag oftast mycket arg och tänker inte...

Hur som hellst så stomade jag upp ur min säng (endast iförd trosor) ut ur mitt rum för att gå till toaletten och hämta något jag kunde ta på mig och sedangå ner och titta vad det var som lät. Precis utanför mitt rum tittar jag ut genomfönstret, där, på byggställningen, står det 3 gubbar och tittar in. Efter ca 4 Otroligt långa sekunder inser jag att jag borde gå och ta på mig kläder, springer iväg i illfart...
Kändes precis som i en film... Inte preics den bästa starten på dagen..


Nu ska jag springa iväg till tåget...

Therese

"That's it, sir
You're leaving
The crackle of pigskin
The dust and the screaming
The yuppies networking
The panic, the vomit
The panic, the vomit
God loves his children, God loves his children, yeah!"

radiohead - paranoid android

Therese

Jag vill tacka Malin för hennes fina bild på hennes tårta till mig!

Detta tar mig genast tillbaka i tiden. Jag och Malin var lite yngre, lite oerfarnare, lite töntigare och jag, lite fulare. Vi bodde i samma område när vi var unga. Det var som ett litet Bullerbyn som innefattade mig, Malin, Ramsus, Emil, Johan och Anna. Vi umgicks dock mest på somrarna och vintrarna. På somrarna badade vi jämt. Vi cyklade upp till sjön på morgonen och sedan hem för att äta middag på eftermiddagen. När vi var klara cyklade vi upp igen för ett kvällsdopp. Så höll vi på. På kvällarna hyrde vi filmer, mutade hyrfilmsgubben att låta oss hyra skräckfilmernas skräckfilmer. På vintern åkte vi pulka, stjärtlapp och snowracer tills vi hade blåa rumpor.

Under denna period i våra liv hade vi även en tradition. Varje gång någon fyllde år så gjorde vi en tårta. Vi ansträngde oss verkligen inför varandra. Alla i Bullerbyn fyllde år på sommaren utan jag. När det sedan var höst och det var min tur umgicks vi inte lika mycket, det var då lätt hänt att jag blev bortglömd. En av dessa gånger träffade jag Rasmus i affären samma dag, 22 oktober, för ett antal år sedan. Jag berättade klart och tydligt att jag fyllde år och höjde lite på ögonbrynen. ”Ge mig en tårta nu för fanken!”, tänkte jag.
Den födelsedagen stod jag med tårar i ögonen och tittade ut på gatan. Ingen kom. Jag genomled det kalaset, gästerna började gå och jag hade gett upp min överraskningstårta för längesedan, hoppet var som bortblåst. Då plingade det på dörren. Jag fick en ögonbindel och blev ledsagad till vår kvartersgård. Där hade de fyllt lokalen med ”chucky”-tema. De hade ansträngt sig mer än med någon annans tårta. Jag måste säga att denna present fortfarande ligger på topp 10, av mina bästa presenter någonsin. Tack alla mina gamla barn i Almekärr.

Malin

Föresten fyller allas vår Therese 21 år idag. Det måste firas även på bloggen. Grattis på födelsedagen gumman, hoppas du haft en bra dag. Jag vet att vi tyvärr inte överaskade dig med någon tårta men hade vi gjort det hade den sett ut precis, exaxt såhär:

Nästa år helt enkelt! :)

Malin

Louise refererade i ett inlägg för några dagar sedan till Mikaelas hus som sitt hem. Det gör jag också, utan tvekan. Louise tyckte dock det var skrämmande då det betyder att vi pluggar så otroligt mycket. Och visst, det kan jag hålla med om men framförallt tycker jag det är sjukt mysigt.

Vi tre pluggar tillsammans ofta, nästan för ofta som sagt. Det har vi gjort sedan gymnasiet och hur tråkigt det än är att traggla världens alla revolutioner eller matens väg genom kroppen är jag så otroligt glad att få göra det på just det här sättet, med just dem. Och att vi har våra rutiner.

Jag älskar att vi har våra speciella platser i Mikaelas enorma säng, att Louise hotar med att gå hem om hon inte får äta något samt att vi hela tiden svävar in på massa annat. Kan ödet och slumpen finnas samtidigt? Vad menade han med stort h med sms:et han skrev, egentligen? Ska vi börja plantera träd för naturens skull? Eller kanske skriva en bok? You name it, vi har diskuterat det.

När jag ser tillbaka på den här hösten längre fram är jag övertygad om att jag inte kommer minnas ett dugg om rullstensåsar, atomer eller Gustav Vasa. Istället kommer jag minnas alla roliga diskussioner, all onyttig hämtmat och alla skratt. En bra höst med världens goaste tjejer helt enkelt.

Louise blev "upplyst" idag. Ordvits. You had to be there.

Louise och Mikaela på väg till centrum och mat.

Jag och plugg-mat i Mickans säng.

Therese

Som alla traditioner jag någonsin haft har jag nu även brutit en ny. Bion gick åt fanders ser det ut som. Efter jobbet igår var det tänkt att åka hem och svida om till biokläder och sedan rusa ner till kungsgatan. Så blev det aldrig. Efter jobbet mötte jag upp Mr X. Han skulle kika på en lägenhet nära mig. Jag hängde med, båda tyckte att det kändes lite konstigt, men man måste ju leva lite wild! Så var tanken.
På vägen dit fnissade och skämtade vi om att det skulle vart kul om man träffade någon som man kände lite ytligt. Hade kanske blivit lite jobbig stämning, tyckte vi. När vi gick upp i trapphuset och in genom den öppna dörren till visningen så hör jag plötsligt en kvinnlig röst säga, ”Mr X!” ”Hallå Lisa”, ropar Mr X, tillbaks. ”Shit!”, det var det ända jag kunde pressa fram i mina tankar. Jag tassade runt där så fint bland nyslipade golv, log och tänkte ”shit”. Sedan skrattade vi hela vägen hem, poppade popcorn på min spis och kollade på film hemma. Traditionen kanske lever kvar där någonstans…

Mikaela

VG+, finns det ett mer frustrerande betyg? Jag har på 2 prov av 3, i Historia, fått just VG+. Varför inte ett Mvg - istället? Vg+ borde inte få finnas, överhuvudtaget. Ta bort det. Förinta det. Krossa det.

Läraren sa att hon så himla gärna vill ge mig ett Mvg. Men gör det då!! Jag vill ju så himla gärna ha detdär Mvg:t, så du skulle bara veta...

Det är bara att kämpa som fasiken med sista inlämningen. Den är tydligen avgörande. Får jag VG+ på den, får jag panik. Vredesutbrott.

Mikaela

Jag skulle vilja fylla ut Malins förra inlägg lite. Hon nämde knasiga boenden i Dublin. T.ex. vårt första "lägenhet" på 8 kvadratmeter.

Här kommer en bild på enda stället som fanns att sitta på för Louise, eftersom hon levde på en madrass på golvet. Jag kan inte låta bli att skratta när jag ser den.

Mikaela

Är det inte konstigt hur man först kan lyssna på en låt, och tycka den är kass. Sedan när man råkar höra den ett par år senare inser man att den ju var helt grym. Just så är det med L Winnerbäck - Av ingens Frö, för mig just nu. Varför han jag inte älskat den tidigare?

Igår pluggade jag och Staffan tillsammans. Eller vi pratade mest, och kollade på film. Men det var trevligt ändå!

Idag ska jag plugga med mina något mer ambitiösa vänner Malin och Lousie, istället. Och ha utbvecklingssamtal. Och på Lördag är det högskoleprov!

Therese

Therese

Mina lovergirls, Sandra och Linda

Idag kommer inte jag att åka hem till min lilla lya i Majorna. Jag far ut på landet, till grusvägar och frisk luft. Min syster skall slamra i köket och koka ihop en middag åt mig idag. Så underbart snällt! Resten av familjen tränar. Jo, min familj har minsann blivit en riktig hurtbulle familj. Jag vet inte vad som hände… (skall tilläggas att även linda som lagar mat till mig åker och tränar klockan 20:30 på kvällen)

Jag skall ta en promenad på strandvägen. Funderar på att ta en omväg för att hinna bli lite frusen, allt för att jag skall kunna unna mig ett bad och krypa upp i soffan med filt och en varm choklad. Vilken höstromantiker jag plötsligt förvandlades till.
Jag önskade mig något för en vecka sedan. Det var inget jag bara skrev utan jag hade såklart en baktanke. Tanken var att någon där ute skulle haja till och förstå min hint. När jag kommer hem imorgon skall jag se till att jaga upp mig ordentligt, jag ska vara riktigt överjävligt arg, jag ska slita upp dörren, kasta nycklarna i väggen och gorma så att spottet skvätter. Jag vänder mig om och där ligger brevet, det brevet jag väntat på...
Jag kommer känna sorg i mitt hjärta om detta inte infrias. Finns det inte någon söt hemlig beundrare där ute som vill skänka mig några ord?

Louise

Tisdag, inga lektioner idag så jag planerade en pluggdag.

Klockan är nu 16.00 och min dag har tillägnats Tv-tittande, Inte Bra!

Jag har inte super mycket att göra, en liten engelska upsatts som ska vara inne så snart som möjligt, men annars, inte så mycket. Jag har dock världens ångest för att jag inte pluggar, helgen som var lade jag inte ner mer än 5 minuter på plugget, idag har jag ångest och ser ett framtida mitt liv som kassabiträde på Ica, lägenhet i Bergsjön, och singel mamma med 5 barn flasha förbi - bara för att jag inte har pluggat 24/7 förra veckan.

Visst är det bra att ha press på sig att ha så bra resultat som möjligt i skolan, men ibland känns det som om pressen går förlångt och inte är bra längre.

Vi får inte gå ner oss och känna oss dåliga bara för att vi fått G+ på ett prov.

Man måste bli bättre på att inse hur duktig man faktiskt är. Kalla det att få bättre självförtroende, självkännsla, ja vad du vill, men man måste inse hur bra man faktiskt är!

Jag ska börja göra det, jag ska sluta jämföra mig med andra, vi är inte alla likadana, vi har olika saker vi är grymma på som andra inte klarar av. Vi kan inte plocka alla bra saker från människor i vår omgining och tro att vi måste klara det likadant, för dessa människorna har alla saker de är mindre bra på men som vi inte ser.

Jag ska börja göra en lista, varje gång jag gör något bra, får en fin komplimang från en person som betyder något för en, eller liknande ska jag skriva ner det.

När man sedan har fått det där G:et på ett prov, blivit dissad av någon kille eller bara känner sig allmänt nere kan man ta fram lappen och förhoppningsvis förstå hur jävla grym man är!

Malin

Jag var hos min kompis Jasmine för ett par dagar sedan och precis som vanligt när jag är där blev jag jättesugen på att flytta hemifrån. Jag ÄLSKAR Jasmines lägenhet. Den är så fin och hon har verkligen gjort den till sin; inrett den så den speglar henne. Det vill jag också lyckas med.

Jag har under mina resor bott hemifrån både en och två gånger. Förutom alla knasiga hostels så först i Dublin, i ett rum på nio kvadradmeter med Louise och Mikaela; senare ett lite större med tre fransmän. I Melbourne hade jag lyxen av ett eget rum men delade lägenhet med tre australier. Och att bo hemifrån passar mig toppenbra. Vad jag saknar är dock att få göra en lägenhet till min. Jag längtar efter ett ställe där jag vet jag kommer bo länge, där det inte finns en flygbiljett därifrån reserverad i mitt namn eller ett visum som snart går ut. Jag längtar efter ett ställe som är MITT, som jag kan inreda precis som jag vill; ett hem. Precis som Jasmine har:

Jasmine i ett nötskal. Jag vill också.

Therese

Malin

Jag skulle träna nu ikväll men hittade inte mina träningsbyxor och jag tog det som ett tecken från ovan. Någon som sa till mig att strunta i träningen och stanna hemma istället; köpa choklad, tända levande ljus och ha ett sista-säsongen-av-Gilmore-Girls-maraton. Och så får det bli, jag tänker då inte bråka med högre makter.

Nördig? Oh yes, and darn proud of it. Perfekt för sömnlösa nätter.