Mikaela

Jag och Louise har läst en kurs tillsammans. Louise läser Information och PR. På Info&PR har man långt blond hår, mittbena, långa smala ben och höga klackar. Allt är ”fashion” och man ropar saker som ”c-o-mittare, vi är comittare” när man ranglar fram längs Sundsvalls gator på nätterna. Allra helst ska man vara snygg, rik och 08:a. Är man inte det kan man alltid låtsas. Som att det inte vore illa nog, ska de självklart få allt de vill ha.. Men det värsta av allt, det som verkligen gör mig upprörd, är att de har det så otroligt slappt.Och har en ingångslön på 30 000 kronor.

Vi journalister har haft en redigeringskurs, gjort en redaktionsövning och haft den här kursen samtidigt - plus att vi fick kortare tid på oss.När Louise då, efter att i stort sätt sovit i fem veckor, säger att hon är trött. Ja, då blir man minst sagt matt.

Mitt sätt att slå näven i bordet, min hämnd: en bild på ett par ögonbryn och Louise från första veckan på gymnasiet.

Malin

Visst är det bara i-landsproblem men det blir inte mycket värre än såhär. Faktiskt. Allt som kunde gå fel gick fel på ett och samma dygn. Tack livet. Jag ligger här och småfnissar för mig själv. Så dumt har det blivit. Jösses.

Mikaela

Efter en twix till middag, en tur till ödemarken, redigeringspanik och vredesutbrott är tidningen äntligen klar. Vilken frihetskänsla!

Louise

Nu är jag tillbaka i mitt Sundsvall, tillbaka till mina 22 kvadratmeter. Efter att ha varit hemma ett tag märker man hur tomt det är när man kommer tillbaka. Jag saknar till och med min systers tjat om att hålla ordning, när en kaffemugg står framme. Jag kanske ska skaffa ett litet husdjur som kan hålla mig sällskap när plugget tvingar en in i de 22 kvadratmetrarna.

I nuläget får jag nöja mig med lite Melissa Horn som spelas från datorn...

"På andra sidan jorden, på andra sidan stan

Finns ingenting att göra, jag har sovit hela dan

För mycket tid att tänka på allt jag ser hos dig

Jag vet att det går över men det är lika svårt för mig"

Mikaela

Första redaktionsdagens viktigaste lärdom: att vara journalist handlar till störst del om att försöka få tag på folk som helst vill vara i fred.

Louise

Om några timmar ska jag sätta mig på tåget som ska ta mig tillbaka till min hemstad Sundsvall.
Trotts att jag stortrivs i Sundsvall med vänner, utbildning och staden i sig är det alltid lite tråkigt att åka ifrån Lerum. Denna gången har jag bara varit hemma i fem dagar och mestadels spenderat de dagarna i det vita huset med den blåa dörren, men fem dagar är för lite...

Nu är det 12 timmar på tåg där det är tentaplugg som gäller. Tio dagar skall spenderas i staden i norr, där webbtenta, utgång, lite föreläsningar och ännu en tenta skall hinnas med innan jag för sista gången detta år sätter mig på tåget som ska ta mig tillbaka till Lerum...

... och Mikaela, jag kommer sakna dig på tåget idag!

Malin

Det är inte för att Lunds Universitet utsågs till Sveriges bästa universitet 2009 som jag är så glad att jag går just här. Inte heller för att det finns fler kullerstenar i staden än det går att räkna eller för att Köpenhamn bara ligger ett stenkast bort. Oh nej. Vad jag såg när jag gick genom dörrarna till universitetsbibliotekets café i morse gjorde mig däremot helt säker på att jag hamnat rätt.

"Älskade, älskade du."

Mikaela

En bild på Louise vackra nuna, med citatet "Meningen med julen är att man ska få massa dyra julklappar som man inte har råd med som student" precis under, har nu fått hedersplatsen på mitt kylskåp.

Vänta bara, så ska du snart få se. Det här är en höjdare...

Mikaela

Redaktionsövningen har satt igång en dag för tidigt. Egentligen börjar vi imorgon men alla tjuvstartar. Efter en hemtenta på 9 timmar följt av tidningssortering i j-huset igår är man ganska seg. Dessutom möttes vi här klockan 08.15 i morse. När man är van att vakna betydligt senare än så känns det som att kliva upp mitt i natten. Menmen, förutom tröttheten känns allt bra. Oväntat lugnt. Snart ska jag börja producera artiklar i snabb fart. Jag kan inte vänta.

Känsla just nu: Fan vad jag gillar det här!

Malin

"Ska du ha det gamla vanliga eller? Och du har väl med klippkortet den här gången?".

I söndags träffades Louise och jag för första gången på två månader och kanske borde det här inlägget handla om hur roligt det var att se henne igen, hur skönt det var att få prata av sig eller hur synd jag tycker det är att hon bor 100 mil bort. Men oh nej, det enda jag vill föra fram är hur Louise bemöts på Lerums-pizzerian Ferrari. Notera att hon inte varit där sedan i somras. Man kan ta Louise ur Lerum men man kan inte ta Lerum ur Louise.

Therese

Julklappar. Ett elände varje år, vad önskar du dig? Vad önskar sig dina nära och kära? Handeln pågår mellan familjemedlemmarna tills den dagen då det faktiskt är julafton, för mig är det inget kristen högtid, det är en dag vi visar varann kärlek och värme.
Jag vill ge mina två finaste systrar något fint, något man inte kan hitta i Sverige. Jag har hela tiden vart inställd på att köpa converse av något slag men inte hittat de jag vill ha och i rätt storlek. Idag har jag gått säkert 35 kvarter kors och tvärs, sökt med ljus och lykta, i isande kyla. Tillslut, tillslut! ...klev jag in på Victoria Secret...

Mikaela

Louise fick det att framstå som att Sundsvall var något slags vinterparadis i sitt första inlägg. Hon använde sig av magiska uttryck som "nu när snön faller" och la upp bilder på vackra snöklädda landskap... hon ljög.

Sundsvall är verkligen inget vinterlandskap just nu. Det är mörkt, kallt och grått. Regnigt, precis som i resten av Sverige. Ville bara säga det.

Louise

Mikaela sitter just nu med en tenta som ska vara inne om en timme...
På fredag sitter jag med en tenta i samma kurs. Jag har tre böcker att läsa ut tills dess. Och trotts att böckerna ligger uppslagna, markeringpennan och de små postit-lapparna är på plats, läser jag inget...

Jag vet att jag kommer sitta på fredag och svära över min lathet, att jag kommer hata det faktum att jag inte tog chansen att underlätta allt för mig, några dagar innan tentan, men jag orkar bara inte.

Kanske är min plugg-motivation som bortblåst eftersom jag är på besök hemma i Lerum och det känns lite som en semester. Eller så är det för att det är svårt att motivera plugg när man inte har ett plugguppehåll förän om sex månader. För vilka andra gånger proriterar man städning av sitt rum (som man inte använder längre) om det inte är när plugget skriker på en...

Mikaela

- Vi är inte här för att ha kul, vi är här för att göra ett jäkligt bra jobb, sa vår chefsredaktör till oss i förra veckan.

På tisdag börjar ”redaktionsövningen”. Alla journaliststudenter delas upp i olika grupper och ska under ett par dagar skapa en tidning. Vi blir inte betygsatta men vi tävlar mot varandra – det är alltså på liv och död, det här.

Jag är lite rädd. Självklart ska jag göra mitt bästa. Och ha kul samtidigt. Jag är bara inte helt säker på att det kommer resultera i ett jäkligt bra jobb. Jag har ju aldrig varit del av en redaktion förut. Någonsin.

Min lösning på problemet? Jag har just handlat tröstmat som borde räcka i ungefär tre år framöver.

Malin

Min syster ska åka till Thailand 17 december. I tre veckor ska hon ligga på stranden, bli brun som en pepparkaka och dricka drinkar i alla världens färger. Ord som måsten och jobb kommer för en tid inte finnas i hennes ordförråd och hon borde vara lyckligast i världen. Och det är hon väl också. Med ett undantag; hon har fått julpanik.

Panik över att inte vara hemma den 24e, få äta köttbullar med oss andra och tända det fjärde ljuset i adventsljusstaken. Över att missa traditioner, Kalle Anka och familjemys. Men istället för att stå sitt kast och gilla läget, vilket man kanske tycker att hon borde göra, tvingar hon nu oss att fira jul tidigare. Och inte en dag eller två tidigare utan nu. Idag. Den 5e december. Jag är till och med upprest från Lund för att det ska vara "precis som vanligt".

Fast månaden knappt har börjat ska familjen nu alltså låtsas att Kalle Anka precis har slutat och sätta oss till bords för att avnjuta årets julmat, öppna julklappar och vara sådär familjetrevliga man bara kan vara på julafton. Det är ett konstigt liv.

Så nu när skinkan står i ugnen, julmusiken strömmar ur högtalarna och finklänningen är på återstår väl bara för mig att önska er allihopa en riktigt God Jul.

Malin

I Göteborg blev det för trångt och svårt att andas. Därför packade även jag ner mitt liv i alldeles för få och små kartonger och flyttade därifrån när sommar blev höst. Dock varken över atlanten eller till norrland utan söderut. 30 mil för att vara exakt. Till den underbara universitetsstaden Lund.

Min nya stad är kullerstensgator, nationsliv och universitetsbyggnader vart man än tittar. Den är nya människor, kebabrullar i mängder och fem år av psykologistudier.

Här leker livet.

Louise

Jag skäms lite. Skäms för att skriva ett välkomstinlägg om min stad, efter att Therese har berättat om The City. Skäms för att jag, på helger, får välja mellan att gå till antingen Oscar eller Stadshuset (nej vi har inga andra ute-ställen). Men det är min stad, och den stavas Sundsvall.

Sundsvall är litet, för tillfället kallt, och just idag snöar det.
Trots att det närmsta en främmande kultur man kan finna är "Abduls livs" nere på Köpmannagatan. Och trots att en promenad rätt genom centrum tar ca 10 minuter, är Sundsvall ändå ett bra ställe att bo på.

Det är när snön faller ner i Sundsvallsmörket, och man hör norrländskan på gator och trog som allt det där inte spelar någon roll.
Det är då man märker att man faktiskt trivs ganska bra här på fel sida av landet...

Mitt nya hem

New York. När jag kom i taxin och såg staden från håll var det med skräckblandad glädje. Jag log ett skevt leende, var inte imponerad. Kändes lite tamt att åka dit alla andra åker. Kände inte alls det alla andra beskrev då jag gick runt i staden, trots att jag intalade mig att jag älskade det. Efter fyra dagar hände det något, allt vände till något mycket positivt. Sedan dess har träffat otroligt mycket människor och redan utvecklats enormt inom konsten. Jag har två veckor kvar, sedan kommer jag tillbaka till Göteborg för att sedan återvända...

Citat från min vän Shirley:
"Therese, you fell in love in this city just like I did when I came here."

Mikaela

Jag är tjejen som bor i staden vars getto liknar Barna i Bullerbryn. Jag är tjejen som bor i staden med tre uteställen att välja mellan. Ja, jag är tjejen som valde att flytta till jordens ände. Nästan. Jag bor i Sundsvall nu.

Jag har äntligen kravlat mig ur det tröga träsket av kvicksand, komvux, och hamnat i någonting helt nytt.

För ett år sedan skrev jag att jag hade en tendens att hamna i knäppa situationer, som jag lovade att dela med mig av. Det ska jag fortsätta med. Men nu ska jag också berätta om hur det är att hitta någonting som känns helrätt, trots att man är helt lost. Journalistik är absolut min grej, jag ska bara lära mig hur man gör också.

Önska mig lycka till!

Louise och Mikaela

För ungefär ett år sedan gav vi upp. Vi var tröttna, frusna och uttråkade. För ungefär ett år sedan avslutades Glapp.

Ett år har gått och mycket har hänt:
Nu startar vi upp igen!

Nu är det slut med komvuxtristess och irriterande chefer. Vi har tagit ett steg framåt. Glapp har nu skribenter från New York, Sundsvall och Lund. Vem som är vart får du vänta och se.

Välkommen tillbaka!