Louise & Mikaela

Idag blev det pyssel, äventyr och en dödsfärd. Ni kanske undrar varför Malin inte var med?

Anledning: Malin är den mest opyssliga personen som vandrat på vår jord. Vi var säkra på att det skulle sluta i katastrof om hon var inbjuden. Malin kan inte ens göra en power piont presentation i neutrala och behagliga färger.

Anlednignen till pysslet var attt vi skulle ge Malin en liten present i form av två brev, ja för att hon är en sån bra människa. Färden började i Mikaelas brors (Andreas) bil och igenisade fönsterrutor. Vi kunde inte se ut och medan Andreas körde bilen så bra han kunde utan sikt och Mikaela fick hålla koll på vägkanten satt Jag (Louise) mest och blundade.

Väl framme vid Malins hus sprang vi fram till brevlådan, knäppte av ett kort och rusade fnissande därifrån. Väl i bilen fick vi Andreas till att ringa (Ja, med hemligt nummer) till Malin och viska fram "titta i brevlådan....."

Dagen i bilder....

Malin

Alldeles nyss ringde min mobil. Privat nummer. Jag svarade och förväntade min någon som ville sälja telefoner, dammsugare eller kanske fråga frågor om mina shoppingvanor. Men icke.

Det var en mansröst. "Gå ut och kolla din brevlåda" väste han och då jag förväntade mig ett kuvert mjältbranspulver eller kanske en brevbomb blev jag positivt överaskad.

Och okej, breven innehöll mest "Du är grym som klarat höja sig i så många ämnen men jag är mycket, mycket bättre. Ps. Ditt span har ett fånigt efternamn" och liknande saker. Men ändå, tack Mickis och Louise. Jag har världens knasigaste och bästa vänner.

Therese

I somras gick jag på en intensivkurs i Falkenberg, målet var att ta ett körkort. Det gick väl sisådär. Jag sitter inte direkt här och nu med ett körkort i handen. Jag och min far har motvilligt satt oss i bilen tillsammans ett antal gånger i ett tappert försök att komma några tröga steg närmare ett körkort. Vi har rykt ihop i bilen en gång för mycket och i förra veckan bestämde jag mig för att nog är nog och bokade en lektion, idag hade jag min första. Vilket lugn, vilket tålamod denna arma människa hade. Jag blev så glad över min lärare och kanske, kanske kan även jag någon gång också ta ett körkort…

Malin

Jag har inga ord. Inte några alls. Jag sov inte i söndagsnatt utan satt uppe och pluggade för att kunna åka och lämna in mina sista arbeten på måndagsmorgonen. Hör ni det? Så nej, jäkla skitföretag, lämna mig ifred.

Louise

Om 30 minuter börjar Nya Beverly Hills 90210. Alltså, jag är en extrem nörd när jag var liten ville jag vara som Brenda i Beverly Hills och jag tyckte att Steven var den tuffaste killen världen hade skådat.
Idag har "Nya Bevvan" premiär. Jag vet inte, jag är skeptisk, jag förknippar Beverly Hills med höga jeans, mycket smink och sådär töntigt som det bara kan bli i en amerikans såpa från 90-talet. Varför förändra ett vinnande konsept liksom?!

Egentligen kanske det är för att jag känner mig gammal. För mig kommer Beverly Hills förknippas med 90-talet, snygga Steven och höga jeans. För dagens ungdomar kommer det heta Bevvan utspela sig 2008 och vara hur hippt som hellst...



orginalet




2000-talets version

Malin

Ända sedan jag postade den där fåniga A1-videon kan jag inte låta bli att klicka mig in hit och titta på den om och om igen. I allra största hemlighet förstås. Tycka Paul är det finaste jag sett och skratta lite när de fånigt kastar fotbollen till varandra i vattnet. Dock inte på ett vad-töntigt-sätt utan på att på ett vad-jag-blir-glad-och-varm-i-hjärtat-sätt. Vad är det som händer med mig?

Mikaela

Gårdagen gick i de gamla förälskelsernas tema. Vi – Jag, Louise, Linnea (aka Miss M), och Malin – gick på min ex-pojkväns spelning igår. På vägen dit mötte vi Malins ex, och under kvällens gång utvecklades även Louise man från span till ex-span. De gamla förälskelsernas kväll, helt enkelt.

Vi började hemma hos Malin, som firade att hon klarat höja sig i 8 kurser på extremt kort tid och nu äntligen var klar. Hon bjöd på lyxig tre rätters middag med hummer som varmrätt. Om jag ska tala för mig själv vill jag påstå att resten kvällen var bra, men konstig. Konstig och förvirrande.

Therese

Det var ett evigt tjat om mina klipp! Här kommer en ny fantastiskt låt med Fleet Foxes. Jag inbillar mig att någon där ute har samma magnifika smak som jag har. Titta, lyssna, njut.

Malin

Therese lägger ganska ofta upp klipp från you tube här på bloggen. Jag brukar klicka på play, titta, försöka förstå, inse att jag inte kan se det speciella i det och sedan stänga av. Förlåt Therese, men så är det. Jag är inte konstnärlig och estetiskt alls, jag kan inte ens se skillnad på en suddig och en skarp bild. Sådan är jag.

Mikaela och jag bestämde därför idag att vi också vill vara med och bidra med klipp här på bloggen. Idag är det min tur och imorgon är det hennes. Vad jag skulle lägga upp var självklart. Det blir ett A1-klipp.

Jag har nämligen varit en pojkbandsnörd utan dess like. Konserter utomlands, importerade videoband, tapetserade väggar och tak, väntan utanför arenor, utanför hotel. You name it, jag har gjort det. Och inte med vilket band som helst utan med A1; det kanske töntigaste, fånigaste av dem alla. Jag pratade om dem så mycket att jag fortfarande får kommentarer om det och en lärare jag inte träffat på fem år mailade i somras och frågade om jag fortfarande är lika galen i A1. Jag kunde deras skostorlekar, vad deras föräldrar jobbade med samt varenda ord de någonsin sagt i intervjuer. Då är det illa.

Låten har aldrig varit min favorit. Men det var det här jag föll för, det här jag tänkte på 24 timmar om dagen. Sju dagar i veckan. I fyra år. Döm mig inte. Alla är tillåtna ett misstag.

Malin

Jag inspirerades verkligen av Therese inlägg här under. Att känna vardagslunk och inte kunna bryta sig ur den är en jobbig, tråkig, ångestfylld känsla. Det är dags att göra någonting åt det. Och det behöver inte vara mycket; bara någonting som gör att dagen känns lite, lite roligare än gårdagen.

Så nu blir det varm choklad med vispgrädde, clementiner i mängder och Winnerbäck på högsta volym. Klichéigt? Ohja, men det ligger ju snö på marken för tusan.

Therese

Det är så fruktansvärt lätt att glida in i ett livets lunk. Man borde förgylla vardagen lite extra och låta helgerna glänsa, de får inte ta över veckorna men man borde ändå låta helgerna vara strösslet.
Igår kände jag hur livets lunk börjat ta ett strypgrepp om min hals. Jag kom hem och orkade ingenting. Jag såg hur en månadstvätt låg som ett högt berg på bordet, kunde nästan skymta lite snö längst upp på toppen… Jag gick med en enformig hållning ut i köket med varor jag köpt i en påse i handen. Kontot är inte fett för tillfället, det blev skinka, bröd och toalettpappet. Jag släppte påsen så att den långsamt föll mot golvet, den ligger där än. Jag bredde två mackor, kokade en kopp tee och satte mig sedan under en filt i soffan. Då och då kastade jag en blick på berget. Den utsöndrade ett gift som gav mig en känsla av grå vardag och dåligt samvete för strumpor som skall paras ihop och kläder som skall vikas. Tvätten vann och jag satt på golvet och sorterade och vek, utan entusiasm och hjärta. Mina lakan rafsade jag ihop i bollar och de ligger på bordet än, istället för en hög är det små bollar i en hög.

… Vet ni vad? Snart är det helg igen. Vardagens strypgrepp kommer lätta, jag kommer återigen andas och strössel kommer falla över mig igen!

Mikaela

Min lillebror har fått erbjudande om ett jobb i fjällen. Han älskar snö. Han älskar snowboard. Han kommer aldrig komma tillbaka igen!

Jag måste hindra dethär, genast. Jag tänker ringa alla fjällenelektriker som finns och sprida onda rykten om honom. Malin och Louise, jag behöver ert stöd. Jag fixar en lista så ringer vi en tredjedel var, ikväll. Okej? Kom på onda rykten - var fantasifulla! Jag tänker psyksjuk, barnmisshandel, drogmissbrukare..

Malin

"Som du kanske redan sett, första snön kom i natt.
Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten."
-Winnerbäck

Första snön idag.

Den var vit och allt kändes barndom.

Magiskt var ordet.

Malin

Ikväll opponerade jag på Louise arbete i Svenska C. Vi var lite oroliga för att opponeringen skulle förstöra vår vänskap. Louise är nämligen en sådan känslomänniska att man inte riktigt vet hur hon kommer reagera när hon får ta emot kritik, även om den är konstruktiv. Kortet nedan togs fem minuter efter opponeringen.

Mikaela

Dehär veckorna går i nostalgins tecken för mig. Först hittade jag gamla bilder som jag la upp på bloggen, sedan träffade jag Malin och vår gamla vän Sofia P och kollade på filmer från lagstadiet igår. Och här kommer nu bilder från min, Malins, Sofias, och Louises gymnasieklass när vi var på olika klassresor. Sofia skickade dem till mig idag. Skoj!


kolla in mina tänder!


Malin, jag, och Louise.


Louise min är fin.


Malin och Louise. Se så små de är!


Sofia, Louise, och Malin.

Therese

Malin

Efter ganska många månader av oroliga, ledsna, nattliga samtal för ett par år sedan är jag väldigt känslig för ljud när jag sover. Vibrerar en telefon på första våningen eller så mycket som piper det till i köket sätter jag mig käpprätt och klarvaket upp i sängen. Beredd att trösta, beredd att lyssna, beredd att åka hemifrån och göra allt bra igen. De samtalen kommer inte längre men telefoner har fortfarande samma effekt på mig.

Gissa då hur käpprätt jag satte mig upp när hemtelefonen ringde högt och tydligt precis bredvid mitt öra i natt, eller i morse beroende på hur man räknar. "Hej det är Malin" svarade jag automatiskt. Sedan tystnad. Och andetag. "Hallå?" försökte jag. Fler andetag. "Hallåååå?". Andetag, andetag, andetag. Klick.

Finns det något läskigare än anonyma andetag i hemtelefonen kvart i sju på morgonen? Jag är världens mest mörkrädda, paronida människa och lyckades på bara en minut fantisera ihop fyra olika historier om vem det kunde ha varit och vilka hemskheter som nu kommer hända. Sedan låg jag i fosterställning under täcket ett tag, det botar det mesta.

Uppe. Skola. Louise, ska du med?

Mikaela

Tidigare har jag, då mina lektioner nästan alltid börjar efter lunch, haft en tendens att sova sent. Inte jättesent, men lite. Nu de senaste dagarna har detta mönster brutits, brutalt. Det är ingenting jag själv tagit tag i. Utan det är helt och hållet min väns förtjänst. Han glömde sin mobiltelefon här.

Varje morgon runt 8 börjar Kanye West rappa om brudar osv. Låten är helt okej - fast inte klockan 8 på morgonen, när jag inte kunnat sova kvällen innan.

Vännen min är dessutom helt oanträffbar. Jag klagar inte, jag är likadan. Men, va fasiken, kom hit och hämta dig telefon!!

Malin

Min syster är hopplös. Hopplös I tell you. Eller jag vet inte, egentligen är hon perfekt på alla sätt och vis MEN hon är alldeles för lite intresserad av mig och vad jag gör. Inte ens när jag varit i Australien och hon inte sett mig på fyra månader orkar hon läsa min resdagbok. "Tror du inte jag har viktigare saker för mig?" snäser hon när jag frågar snällt.

Och vill hon inte veta vad jag gör när jag är 20 000 mil härifrån finns det inte en chans att hon vill veta vad jag gör när vi träffas varje dag. Hon har därför bestämt sig för att rata bloggen, att inte gå in på den någonsin. Jag var tvungen att göra något åt det. Så förra veckan lovade jag och hämta henne från en fest på villkoret att hon varje dag den här veckan gick in på bloggen. När jag i måndags frågade om hon varit inne på bloggen svarade hon ja med ett stort och självsäkert leende. När jag sedan frågande henne vad som stod slocknade leendet direkt. Hon ljög.

Det blev dags att ta i med hårdhandskarna. Varje dag hon kommer hem den här veckan ska hon få återberätta vad som stod i bloggen, någonting som var nytt för dagen. Så rapportera om det här nu Frida. Gör det.

Jag och syster-yster.

Therese

Har inget att skriva, är totalt urgröpt på ideér och allt vad det innebär.

Vad säger ni? Ska vi åka på semester och få ny insperation?

-Betalning klar, om exakt en vecka far jag till London.

Oooh yes I will.